Ny bloggsida

Jag har flyttat över min blogg till wordpress.  Fortsätt gärna att läsa den där.

https://aldrigforsent.home.blog/

Dags att komma igång igen

Jag insåg plötsligt att jag lagt ifrån mig boken. Jag vet inte riktigt varför? När jag skriver är det som att allt lossnar och orden kommer av sig själva. Karaktärerna i berättelsen får ett eget liv och det är som att det inte är jag som bestämmer över dem längre. Plötsligt upptäcker jag att det gått över en timme utan att jag märkt av det. Det är mitt område, min styrka, det där med att uttrycka mig i ord och att använda fantasin. Så jag har lite svårt att förstå varför det går så trögt. Det är som ett motstånd jag måste brottas med. "Inte idag. Jag ska fortsätta...snart. En annan dag." När jag läser igenom de tre kapitel som är klara så blir jag imponerad över hur bra det faktiskt är. Jag får lite känslan "wow! har jag skrivit det där?". Det finns en hel del att peta i. Sånt som handlar om skrivregler och grammatik. För jag vet att det är olika. När jag skriver här så skriver jag som jag skulle ha pratat. Med punkter, kommatecken, och diverse andra tecken så som det skulle låtit om jag pratat in en ljudinspelning. Jag struntar i regler här. Men i en bok behöver det vara på ett annat sätt och jag är inte jättesäker på hur det ska vara. Jag tror det är där jag fastnar lite. I att det här är inte bra nog. Det kommer inte att gå att göra något av den för den är för dåligt skriven. Samtidigt försöker jag släppa den känslan och bara skriva ändå. Låta historien komma ut som den är menad att vara. Så får jag väl försöka få hjälp av någon att fixa till det som behöver fixas när det är klart. Det är inte den viktigaste prioriteringen just nu. Det är att följa mitt flöde och låta min historia komma ut. För det gör mig lycklig. Jag kan inte tänka att det här ska bli en bok, som ska komma ut på marknaden och läsas av andra. Just nu behöver jag bara låta min berättelse få liv. Vad som händer med den sen är sekundärt. Det tar vi då. Den kanske är skitdålig! Vad vet jag? Men jag behöver skriva den och då måste jag göra det. För min egen skull.
Så nu tänker jag mig lite struktur, vilket alla som känner mig vet inte är min starka sida. Jag är rätt kass på att organisera och vara disciplinerad. Men nu tror jag att jag måste. Min plan är att avsätta en timme om dagen. Då ska jag skriva oavsett lust eller inte. För jag vet att den kommer när jag börjar. Bristen på lust handlar om något annat och det måste jag bestämma mig för att det inte får bestämma.
Nu är det dags att börja på kapitel fyra. Det är dags för tjejerna att träffa "Skepnaden" för första gången. Och sen MÅSTE jag komma på ett namn på en okänd värld. Den vill inte riktigt lossna. Kanske presenterar det sig själv när det är dags.

Det är mycket att fundera över. 

Möte med en fjäril

Jag skrev ett annat inlägg om det jag tänker skriva om nu men det blev så negativt och svart så jag valde att radera det och börja om från början igen. Det här skulle ju vara en blogg med fokus på möjligheter och att växa som person. 

För någon vecka sen var jag ute på en av alla mina skogspromenader. Just den här dagen var det soligt och skönt. Då fick jag syn på den här fjärilen som satt så fint med utbredda vingar mitt i ett hav av gula blommor. Den var så vacker så jag bara var tvungen att ta en bild på den. Lite senare tittade jag på den och slogs av hur oansenlig den här fjärilen egentligen är. Inga sprakande färger eller iögonfallande mönster. Ingen fjäril alla kan namnet på för att den är så speciell. Men jag fascinerades av hur vacker den var mitt i allt det. Hur avancerat och symmetriskt mönstret på vingarna faktiskt är. Jag gick och funderade på det där lite. Att jag är som den där fjärilen. Jag är inte den som syns först och mest. Jag är inte den som andra fastnar för först. Jag kräver att man tittar lite mer noga, att man måste lära känna mig innan man ser det som inte är uppenbart från början. 

Jag försöker hitta ett sätt att skriva "innan man ser att jag också är vacker och speciell" som jag är bekväm med men det sitter så långt inne. Jag är inte där än. Det kanske kommer. 

Å ena sidan känns det sådär att tänka på mig själv som någon man måste anstränga sig lite för att hitta det vackra och speciella med (när jag pratar om vacker menar jag inte bara ytan utan personligheten). Det är nog ganska grundläggande att vilja bli omtyckt. Inte populär nödvändigtvis, men omtyckt. Att vara en som vid första åsynen ser trist och tråkig ut är ju inte en jättekul tanke. Å andra sidan, de som faktiskt ser mig som speciell och värdefull är de personer som är viktigast för mig. Jag behöver bara hitta en balans i det tankesättet. För jag förstår ju att det sitter i min egen hjärna. Om jag ser mig själv som grå och trist så kan jag ju inte förvänta mig att andra ser något annat. Det är ju det jag signalerar ut. Det som jag söker bekräftelse i. Och när jag får det bekräftat förstärker det min uppfattning om mig själv. Men jag har i alla fall kommit så långt att jag inser att det är jag själv som skapar det. Det är ett steg på väg ändå. Sen behöver jag hitta det där lugnet i att jag är bra precis som jag är. Att inte jämföra mig med andra. För när jag jämför mig med andra jämför jag det som inte är jag, men som jag önskar vore lite mer jag, och då kommer jag ju till korta. Om jag istället kan se det som är jag och hitta styrkan i det. Att det här är mitt sätt att vara och det är precis som det ska vara. Då kommer jag inte känna behovet av att jämföra mig med andra. För då kommer jag tycka att det som är jag är alldeles fantastiskt det också. För mig. Och då kommer jag kunna lysa med den personlighet som är min, inte någon annans. 

Tänker jag så är det ju helt fantastiskt att vara den där bruna fjärilen. För den är också unik och vacker och den som ser det är lyckligt lottad, De andra går miste om något. Synd för dem! Dit vill jag komma!

Jag är övertygad om att vi hela tiden får tecken och budskap på olika sätt. Saker vi behöver förstå och små puffar i rätt riktning. Det svåra är, för mig i alla fall, att upptäcka dem. Och att när jag upptäckt dem faktiskt lita på att det är på riktigt inget jag bara inbillar mig och sen kunna tolka det. Men jag tror att jag blivit mycket bättre på det. Jag övar. 

Alltså, jag tolkar mitt möte med den här fjärilen som något viktigt. Jag behövde få syn på saker om mig själv och mina tankar. Den hjälpte mig med det. Idag efter jag skrivit min första version av det här inlägget gick jag en promenad. Två gånger kom likadana fjärilar och snodde runt benen på mig. Som om de försökte stoppa mig från det spåret jag först var inne på.

Jag slog också upp budskapet i Djurens språk av Solöga: 

Pärlemorfjäril- Här och nu är allt till din fördel. Min gåva till dig är att ligga helt rätt i tiden. Det är nu eller aldrig som gäller. Sätt igång.

Dags att ta vissa steg i livet alltså. Dags att kliva fram och visa världen vem jag är. På mitt sätt. 

När själen tystnar

Det har varit tyst från mig ett tag. Jag har ju bestämt att den här bloggen inte ska innehålla gnäll och negativa tankar utan reflektioner och tankar om livet utifrån ett positivt förhållningssätt. När så livet kommer emellan och sätter stopp får man ibland ta ett kliv tillbaks och bara vara. Landa i den känslan och försöka iaktta den lite utifrån.
Som jag skrivit tidigare försöker jag ständigt lyssna på själen. Följa min inre röst. När jag är i skogen är jag direktuppkopplad och min inre röst blir mycket tydligare. Här kan jag få svar på vad jag behöver göra just nu.
Men plötsligt är det liksom borta. Det är som att jag inte får in rätt kanal längre. När jag är i skogen är det fridfullt och mysigt, men jag hör den inte längre. Jo, så klart jag hör fåglarna och vindens sus men det är något annat. Jag menar att HÖRA vad den vill säga mig. När jag försöker få kontakt med min själ, min inre röst/vägledning så är det som att den inte finns längre. Det känns otroligt ensamt. Som att vara helt övergiven. Hur ska jag nu veta vilken väg jag ska gå? Vilka val som är rätt? Jag har ju liksom vant mig vid att lyssna nu för tiden och då är det faktiskt ganska obehagligt att inte ha den vägledningen kvar.
Så klart är den inte borta. Själen försvinner ju inte. Men just nu, i det mående och den stressnivå jag befinner mig i, behöver jag antagligen ta ett steg tillbaks och bara vila i det. Jag tänker också att det kommer vara ett avstamp på ett sätt. Härifrån blir det tydligt för mig hur min inre röst gör sig hörd och därför kommer det bli tydligare för mig i framtiden. Efter att först blivit lite stressad av det hela känner jag mig nu att det är som det ska vara. Själen behöver vila och jag behöver släppa en del krav på mig själv. Och det blir också en lärdom. Genom att själen tystnat kommer jag att lära mig att lyssna bättre för jag litar på att det kommer tillbaks när det är dags.

Därför står det lite stilla i mitt bokskrivande för tillfället. Jag har skrivit kapitel 1 och är inne en bit  på kapitel 2. Men jag kan inte skriva på känslan när jag inte har den rätta känslan Så jag behöver lägga det åt sidan lite. Under tiden ska jag peta lite i själva uppbyggnaden av språket. Det var svårare än vad jag trodde att få  dialogerna att se bra ut i skriven form. Jag visste inte riktigt hur jag skulle använda olika tecken och hur jag ska få det att flyta. Därför åkte jag till biblioteket och lånade min mest älskade barn-/ungdomsbok, Bröderna Lejonhjärta. Vem kan vara en bättre förebild än Astrid Lindgren? Jag har studerat hur hon skrivit sina dialoger. Hur använder hon olika skiljetecken i samband med " och hur har hon gjort för att ett långt samtal som pendlar fram och tillbaks mellan två personer ska se naturligt ut? Nu tror jag har så pass mycket kött på benen att jag kan återgå till det jag skrivit och försöka rensa och strukturera lite utan att behöva vara i kontakt med min kreativa sida. För som jag ser det är kreativitet det tillstånd där man är som mest i kontakt med själen. Och eftersom den kontakten är bruten just nu har jag inte heller tillgång till min kreativitet.

Så jag försöker vila i vetskapen om att den där rösten kommer tillbaks och bara vara här och nu under tiden. Släppa prestationskrav och lita på att allt är till det bästa. Jag är där jag behöver vara och jag lär mig det jag behöver förstå för att kunna växa vidare.

Svammel

Ok, min hjärna är som den är. Mycket saker är det som snurrar runt därinne. Till synes helt utan kontroll. Det påminner lite om Kalle Ankas husvagn på julafton "Vem är det som kör egentligen? Hö hö, det är ju jag!" Typ så 😂.

I alla fall....nu är det vår. Efter en lång kall vinter börjar nytt liv spira och man blir så där genuint lycklig för varje litet tecken. "Titta! En humla!" Egentligen är det ju lite fånigt. Det blir vår varje år och ändå är det som att det är nytt varje gång. Som att man ser allt för första gången Det är då jag känner sån tacksamhet över att bo i ett land med så stora skillnader mellan årstiderna. Man skulle liksom inte hoppa jämfota av lycka över en humla om man hade dem året runt. Jag tycker ganska illa om vintern. Det är halt, det är mörkt och det är KALLT! Jag är en person som nästan alltid fryser. Jag var nog en av de få som älskade att det var så varmt i somras. Ur klimatsynpunkt är det oroande och naturen mådde inte alls bra, men ur högst egoistisk perspektiv tyckte jag att det var underbart. Så vinter är liksom inte min grej riktigt. Men jag skulle aldrig kunna tänka mig att flytta till ett land utan snö. Eller att bo utomlands under vinterhalvåret. Det skulle ju ta bort lyckan över våren. Jag vill inte gå miste om känslan av de första snödropparna som sticker upp i rabatten. Eller den första lilla nyckelpigan som vinglar fram på ett blad utan att vara riktigt vaken. Efter en ganska tyst årstid så är det fullt liv på fåglarna. Deras sång är nästan öronbedövande och de har fullt sjå med att fria till varandra och bygga bon. Jag satt nere vid vattnet och tittade på nötväckorna som sprang upp och ner, upp och ner om och om igen på träden och tänkte "Snälla låt mig inte bli en nötväcka i mitt nästa liv. Det verkar vara galet jobbigt".

Det här inlägget skulle handla om nystart och pånyttfödelse. Men jag tror jag svävade iväg i någon annan riktning. Jag funderade på om jag skulle redigera och försöka hitta tråden igen men jag tror att det var det här som skulle ut just nu. Vet inte om det blev så mycket klokt men som sagt "vem är det som kör egentligen?"  och vem har sagt att allt man skriver eller säger måste vara klokt? Ibland är det helt enkelt bara massa röriga tankar om egentligen ingenting som behöver få komma på pränt. Så då får det väl vara så.
Glad Vår allihop! 😊🌼🌞

prestationsångest

Jag är ju en kreativ person. När jag får skapa något med mina händer mår jag som bäst. Som barn ritade jag ständigt och fortsatte upp i tonåren. Med tiden har jag väl utvecklats att bli en ganska hyfsad konstnär. Det var ju bara det där med prestationskraven.... Som vuxen har jag inte alls tecknat på samma sätt. För jag är ju inte så bra. Alltså, jag vet i hjärtat att det där är inte sant men min hjärna kan vara förbaskat övertygande. Dessutom, det mitt hjärta framför allt vet är att även om hjärnan faktiskt HAR rätt så är det ändå helt ointressant. Att uttrycka mig i bildform gör mig lycklig så spelar det väl ingen roll hur resultatet blir. Har jag ambitioner att bli en känd konstnär? Nix. Drömmer jag om att måla/teckna som yrke? Nej. Vill jag ställa ut det jag skapar så andra ska titta på det? Hmmm, det skulle vara kul att få visa upp något i den konstutställning som kommunen ordnar varje år med olika alster från kommuninnevånarna men inte i större format nej. Så varför lägga så mycket kraft på att bedöma det jag gör?
Jag försöker därför ta mig tid att uttrycka mig i bild så ofta som möjligt numera. Det nya för mig är att måla i akryl. Eller att måla alls. Jag har mest tecknat med blyerts annars. Jag har liksom haft en längtan efter att måla. När jag sett andras målningar har jag haft känslan att "åååh, jag vill också måla!.....men jag kan ju inte". Och till viss del, det är sant. Jag kan faktiskt inte. Och då pratar jag inte om själva förmågan utan om teknik och materialkunskap och det går ju att lära sig. Men då krävs det ju liksom att man faktiskt målar. Jag lär inte vakna en morgon och upptäcka att jag plötsligt vet hur man gör. Så jag målar på. Testar mig fram. Leker med tekniker. Jag blir fortfarande galet frustrerad över att bilden inte blir som den var tänkt i mitt huvud men även där handlar det om kunskap oftast. Hur får man fram ljuset och djupet man vill åt? Det där att lyfta bilden så den inte blir platt. Just nu letar jag oftast fram en bild på något på internet och sen målar jag av den. Då kan jag se hur vinklar, skuggor och ljus ligger. Jag har flera bilder som ligger undanslängda, för att jag hade en sån fantastisk idé i huvudet men så kom den inte ut på pappret som jag ville, än vad jag kan räkna tror jag . Men jag tränar! Och mellan varven får jag till något som faktiskt känns helt ok. I julas anmälde jag mig till en målarkurs "kreativt målande" som en julklapp till mig själv. Det är nu i slutet av april och det ska bli så roligt. Dels att få tillbringa två hela dagar med penseln i handen tillsammans med andra. Dels att få feedback på det jag gör med tips och förslag så jag kan utvecklas vidare. Så jag kanske kan släppa taget och måla utifrån mina egna idéer, inte bara från färdiga förebilder, och känna att jag är nöjd med det jag gjort. För att det uttrycker MIG.

Här nedanför kommer en bildserie på en målning jag gjorde som jag faktiskt tycker väldigt mycket om. Där släppte jag tankar om vad det skulle föreställa och den fick växa fram. Jag gjorde en grund först och sen tittade jag på den och fick syn på en ängel trodde jag och började måla den men upptäckte att den inte ville vara en ängel utan en indian. Lite som en ande tror jag. Så småningom växte det ena efter det andra djuret fram. Totemdjur tänker jag. Den här bilden tog ganska lång tid att göra. Jag jobbade med den i några veckor och jag visste aldrig vad som skulle hända varje gång jag satte mig med den. Den fick visa vägen själv. Tills en dag när jag kände att nu är den klar. För mig var det här en väldigt annorlunda väg att gå men otroligt rolig.

                                  


                           

Min björn

Jag är en björn. Det är något jag vet med hela min själ. Vi har alla ett kraftdjur/totemdjur eller vad man väljer att kalla det. För några är det solklart vilket djur man har och för andra är det svårare att se det. Jag har försökt läsa mig till större kunskap om dessa djurs olika betydelser men åsikterna verkar gå isär lite beroende på vem som uttalar sig. En uppfattning verkar vara att man byter många gånger under livet. Djuren har olika betydelser och kommer och går utifrån vad du behöver just då. Andra säger att man har ett djur som är din beskyddare hela livet men att andra kan komma tillfälligt. Jag tänker att man har ett djur som speglar ens personlighet. Man är besjälad med det. Den är en del av ditt väsen och man har det djurets sätt att vara på många sätt. Det djuret är en del av dig.
Mitt djur är brunbjörnen.
Det är inte så att jag alltid vetat det, men de har funnits där. När jag i ett samtal mellan två andra personer om totemdjur frågade "vilket är mitt då?" kom det utan tvekan "Du är en björn!" och jag kände direkt att det var sant.
Jag har under många år haft en återkommande dröm. Den har varit med olika variationer men i grunden samma innehåll. Jag, ibland ensam och ibland tillsammans med andra, går längst en väg. På höger sida är det en mörk, tät skog. Det är även som höga klippor inne bland träden. På andra sidan skogen finns det hus. Jag ser dem inte men jag vet att de är där och det är dit jag ska. Inne i skogen, som skuggor nästan, är det fullt av björnar. Den där skogen är hotfull och farlig men jag behöver passera den så jag kommer till husen. Men de där björnarna följer mig. De går liksom parallellt med mig fast inne i skogen. Då och då tar jag mig in en bit men så plötsligt dyker det upp en björn som blockerar vägen och hotar mig så jag blir tvungen att ta mig ut på vägen igen. I drömmen, och efteråt när jag funderat över det, har jag uppfattat björnarna som hotet. Jag tar mig inte till huset för att björnarna hindrar mig. Men nu tänker jag att det är skogen som är hotet. Jag bör inte gå in där och björnarna skyddar mig. De hindrar mig från att ge mig in på ett farligt område och ser till att jag stannar i säkerhet istället. Björnen har funnits vid min sida och sett till att jag är trygg.

Nu när jag hittat min björn har den blivit otroligt viktig för mig. Jag kan känna hennes tyngd och stabilitet i mig själv. När livet är svajigt och svårt kan jag hitta min inre björn och känna lugnet och balansen. Att jag har fötterna stadigt på marken och inte kan rubbas därifrån. Genom henne samlar jag kraft att vara modig och klok. Under meditation har jag vid upprepade tillfällen plötsligt tittat ner på mina händer och upptäckt ett par lurviga tassar. Eller ramar heter det visst. Då känner jag hur min kroppshållning ändras och jag blir mer tung, huvudet sänks och får en helt annan tyngdpunkt. Jag känner hur styrkan och lugnet tar över mig. Där och då kan ingen rubba mig. Jag ser världen som genom andra ögon. Jag uppfattar den annorlunda. I den visionen har jag till exempel ställt mig mellan min bästa vän och personer som gjorde henne illa och med hela min själ känt att jag reser ragg, morrar från djupet av mitt hjärta och är beredd att slita dem i småbitar om de inte backar. Där är min björn. Stark, trygg, lugn, klok, fridfull, lite tungsint och trivs bäst med att lufsa omkring för sig själv eller med min lilla familjeflock. Folk kan tjafsa och hålla på vid sidan om och det rör mig inte särskilt. Jag går hellre undan och låter dem sköta sitt. Men hotar ni dem jag älskar så gör ni säkrast i att springa väldigt fort.
Numera går jag ofta medvetet in i min björn för att hitta min inre kraft som jag har lite för lätt att tappa bort. Det fungerar inte alltid men oftast landar jag i en helt annan sinnesstämning. Den där känslan av att "Jag vet vem jag är och det kan ingen ta bort. Ingen kan komma åt mig om jag inte tillåter det att ske". Så för mig har min björn blivit en högt älskad vän och följeslagare, men också en stor del av mig själv.

Utöver det tror jag andra djur kan dyka upp i ens liv för att de symboliserar något som man behöver just då. Jag har en koltrast i min trädgård med ett lite speciellt utseende på grund av en skada. Den är där dagligen och flyr inte när man kommer ut. Han makar sig bara lite åt sidan och väntar tills man passerat. Här om dagen gick jag till skogen, då satt han i ett snår precis innan man går in där, alltså en bit ifrån där jag bor,  och tittade intensivt på mig. Det känns som att den är viktig. Den vill mig något. Annars hade det inte varit en med ett så specifikt utseende.
"Du kommer att upptäcka nya sidor hos dig själv. Min gåva till dig är förändring och förnyelse." Koltrastens budskap ur Djurens språk av Solöga.  Det känns som det är mitt i prick. Det är precis där jag är just nu.

Målat av mig

Lyssna på skogen

Som jag skrivit tidigare har jag alltid haft ett stort behov av att vara i naturen. Det är ingenting nytt. Däremot har det behovet ökat de senaste åren och framförallt sista halvåret. Det är som att jag behöver skogen för att ladda med ny energi. Men jag har också ändrat mitt sätt att vara i skogen. Förut gick jag mest runt, plockade bär om det fanns, satt någonstans och drack kaffe och njöt av tystnaden. Inget fel med det. Det var så det var då. Det var det jag behövde då. Gott nog.
Nu är känslan en helt annan. Till ganska nyligen gick jag ofta med lurarna i öronen, lyssnade på en bok eller indianmusik. Så insåg jag att jag inte var närvarande i det jag gjorde. Jag var i skogen, i all dess skönhet, men min uppmärksamhet var inte där. Så jag la undan lurarna. När jag går i skogen nu tar jag in hela dess väsen med alla mina sinnen. Jag går lugnt och sakta omkring i den riktning som känns rätt. En lång period hade jag en bestämd plats som jag gick till. Ända tills jag plötsligt kände att det inte var dit jag skulle längre. Jag återkommer dit regelbundet men mer som för att säga hej till en kär vän inte för att stanna. Jag följer känslan och går dit den leder mig. Ofta ofta stannar jag upp och tittar på något som dyker upp- hur ljuset faller på en mossig sten, på en frusen vattenpöl som glittrar i solen, på spåret efter en älg. Jag fascineras av skuggor och ljus och den trolska stämning som de skapar ibland. Jag lyssnar på fåglarna. Verkligen LYSSNAR. Stannar och lägger handen på ett träd, ofta en gran, och känner dess energi genom kroppen. Jag förundras över hur perfekt allting är. Den gröna, mjuka mossan är så otroligt mycket mer. Den är ett konstverk i alla sina små detaljer.
Så småningom sätter jag mig någonstans. Dricker mitt kaffe och lyssnar in naturen runt omkring. Vad vill den säga mig idag? Den senaste tiden är det som att den faktiskt talar till mig. Mina tankar blir klarare. Mer skärpta. Jag kan ställa frågan "vad behöver jag för att...?" och plötsligt faller saker på plats. Det var här idén om boken plötsligt lossnade. När jag ställde frågan var det som massa pusselbitar som liksom klickade i varandra i ett snabbt tempo, klick, klick, klick, och från ingenstans hade jag lösningarna på flera saker som jag behövde få ordning på för att få igång berättelsen.
Jag har svårt att förklara vad jag menar, att förmedla känslan och jag vet att för många är det här antagligen otroligt flummigt. Men det är som att minna sinnen är öppnare. Att jag är mer mottaglig. Lite samma känsla som när man gått med dålig syn utan att veta om det och när man skaffar glasögon plötsligt inser hur dåligt man faktiskt sett. Plötsligt är allting mycket klarare och skarpare. Så känns det. Därför har också behovet av att komma ut i skogen också blivit mycket starkare.

Fikapaus

Positivt tänkande

Jag har en fallenhet för att hamna i negativt tänkande. Tycka lite synd om mig själv och se livet i svart. Eller i alla fall mörkgrått. Jag skulle lätt kunna fylla den här bloggen med tankar och inlägg om det. Men jag har gjort ett medvetet val att inte göra det. Livet ÄR jobbigt ibland men det blir inte bättre av att grotta ner sig i det. Just nu är jag sjukskriven på grund av utmattning och mår alltså inte jättebra. Men det vet jag redan. Det behöver jag inte förstärka. Vad jag behöver är att fokusera på bra saker. Få tankarna att välja vägar som får mig att känna hopp. Med det menar jag inte att man inte får vara ledsen eller att man ska trycka ner ledsna känslor. De är viktiga att bejaka också men de får inte ta över. Vissa dagar är skit. Låt dem vara det men låt det inte få definiera vem eller vad du är. Därför kommer den här bloggen handla om saker som jag reflekterar över, små händelser i vardagen, saker som får mig att må bra och berättelser om insikter jag gjort. Ibland, som nu, utifrån något som kanske inte är jättekul.

Som sagt jag är nu sjukskriven och jag har kommit till en punkt där jag inser att jag inte kan fortsätta som jag gjort. Jag har någonstans väntat på att det ska bli bättre genom andras agerande- chefen går in och kräver ändring, vissa kollegor säger upp sig, att alla kommer överens om att nu skärper vi oss och så jobbar vi tillsammans och stöttar varandra.  Nu inser jag att det inte kommer att hända. Och även om det skulle det så har det gått för långt för mig. Jag har redan passerat gränsen för att jag tror på att skadorna kommer gå att reparera. Bara gömmas undan och glömmas bort. Tillfälligt. Med den insikten kom också vetskapen om att det är JAG som måste ändra på något. Inte någon annan. Om jag inte mår bra på mitt jobb så är det upp till mig att förändra det. Inte nödvändigtvis på egen hand. Att söka hjälp utifrån kan vara lösningen i vissa fall. I det här fallet, för mig just nu, är det dock att ta mig bort från det som får mig att må dåligt. Som det känns just nu kommer jag inte återvända till min nuvarande arbetsplats. Yrket släpper jag nog inte, men arbetsplatsen. När jag mår bättre kanske det känns annorlunda och jag ska inte fatta några beslut nu men så är min övertygelse just nu i alla fall.
Jag har massa bilder av mig själv, som inte är så snälla, och tankar om andras uppfattning om mig, som är lika mycket inte snälla. Det är som att man målas in i ett hörn och blir någon annan än den man är. Det som är ens sanna jag. Den man föddes att vara. Det där att följa sin inre röst. Lyssna på själen och agera utifrån det. Jag VILL förändra mitt sätt att tänka om mig själv. Och andra. Jag vill hitta det där inre lugnet jag vet att jag har som grundperson. Jag ser mig själv, mitt sanna jag, som en trygg, stabil, lite jordbunden, stillsam person. Någon som har fötterna stadigt förankrade på marken och därför inte blåser iväg när det stormar. En stor lufsig björn helt enkelt. Ska berätta om det där med mina björnar i ett annat inlägg 😊. Jag ser mig själv som någon som är intuitivt ganska klok. Inte som i intelligent- som i hög IQ (även om jag inte tror det är något större fel på det heller) utan livsklok. Lite eftertänksam. Jag vill få tillgång till allt det där. Att det är den personen jag vill släppa fram och vara. Det är den jag ÄR. Men jag har insett att det är nästan omöjligt att förändra sitt sätt att vara i en miljö där andra redan har en uppfattning om vem man är. Någon kanske faktiskt ser den där personen som är som en vision för mig. Hon kanske redan finns där. Men för de flesta är det nog inte så och då är det svårt att ändra riktning.
Jag tänker att den här tiden i mitt liv är bokstavligt talat skitjobbig men att jag om något år kommer se tillbaks på den och tänka "Det var det bästa som någonsin kunde ha hänt". Så vill jag tro att det kommer att bli. Att det finns ett syfte med att hamna här. Lite som att livet/universum/Gud eller vad man nu tror på tröttnade på att jag hade vissheten men inte vågade ta steget och liksom sparkade undan fötterna på mig en stund för att tvinga mig stanna upp och faktiskt reflektera över fortsättningen. "Fatta vinken" liksom. Riktigt vad det ska bli framöver vet jag inte riktigt. Pengar måste ju in och den där bestsellern är inte klar ännu. Men jag har tid att fundera. Troligen fortsätter jag inom yrket, med min bästaste kollega, men på annan plats och med tiden hoppas jag på att kunna få ut min bok och kanske kunna gå ner lite i tid och börja skriva på nästa bok 😁.
Så ja, det är jobbigt nu. Och ja, det kommer leda till något positivt.
Det är dags för mig att rensa i mitt liv och bara behålla det jag vill ha. Bara att tacka för hjälpen antar jag.

Målad av mig

Det börjar ta form

Det har gått några dagar nu sen jag satte mig med boken. Jag har inte hittat känslan riktigt. Prologen var skriven men jag var inte riktigt nöjd med den. Den saknade flöde i språket på något vis. Jag tänkte att jag skriver på ändå så får jag fixa sen men det blev som en låsning i att jag inte fick till det som jag ville. Var inne och petade lite i det igår och det blev bättre men inte bra.
Idag var planen att försöka komma vidare men det var trögt. ”Jag ska bara...” Men till slut bestämde jag mig för att köra igång. Ibland får man helt enkelt bara börja fast det känns trögt. Läste igenom prologen igen. Fortfarande inte nöjd men hittade en annan vinkel. Vissa saker var helt enkelt irrelevanta och bara utfyllnad av texten. Jag plockade bort de delarna och började på nytt.  Plötsligt lossnade det och orden flöt på med lätthet. Nu har jag en helt annan känsla för den. Den känns mer levande.
Jag påbörjade första kapitlet och orden bara forsade fram. Personerna fick liv och blev verkliga. Man börjar få en känsla för vilka de är. Jag vet ju själv inte riktigt det helt och hållet. Det är som att det är två tjejer jag träffat ytligt och hunnit skaffa en uppfattning om men nu när jag har börjat umgås med dem upptäcker jag nya och oväntade sidor hos båda två. Det är fascinerande faktiskt.

Jag hade en tid att passa så jag blev tvungen att avsluta efter två timmar men jag hade lätt kunnat sitta lika länge till. Det är en obeskrivligt lycklig känsla där kreativiteten flödar på det där sättet och känslan av att vara på rätt plats, göra rätt sak är befriande.

Prolog

Det har suttit hårt inne. Det är som att jag inte kunnat ta steget att sätta de där första orden på pappret. Som en sorts rädsla för att det ska bli fel, inte duga eller att jag ska upptäcka att jag inte får fram det jag vill. Att orden inte kommer ut på pappret så som jag tänker att de ska. Tänk om den här glöden jag känner, den här längtan efter att få skriva, bara visar sig vara ett dåligt infall? Tänk om jag inte kan. Tänk om jag går här och inbillar mig att jag kan skriva en bok och sen upptäcker att jag är helt usel på det. Tänk om det jag tror är min livsväg, min dröm som jag är menad att följa, i verkligheten bara är en illusion? Tänk om.... Alltså har det varit en ursäkt för att inte börja. Om jag aldrig börjar kan jag ju fortsätta och tänka att jag ska göra det så småningom.

En av de saker som jag är mest rädd för är att jag, när det är dags för mig att lämna livet här på jorden, ska se tillbaks på mitt liv och tänka att jag slösat bort det. Att jag inte utnyttjade de möjligheter jag hade. Jag är inte dummare än att jag fattar att det där är inte själen som talar. Allt det där "tänk om" är inte själens röst. Det är hjärnan. Eller egot som Carolina Gårdheim (en av mina största förebilder) talar om. Den som försöker prata oss ur allt som inte är tryggt och bekant. Inte ta några risker. Men jag VILL ta den här risken. När jag tänker på att skriva så blir jag varm inuti. Jag vill verkligen göra det. Jag MÅSTE göra det. Om jag fokuserar på att jag ska skriva en bok, som ska publiceras och säljas i massor så kommer jag drabbas av skrivhäfta och inte klara att få ur mig någonting. Är min dröm att skriva en bok som publiceras och som folk kommer vilja läsa? Oh ja! Men det kan jag inte ha i huvudet när jag skriver för då kommer jag bli så självkritisk att jag inte kan göra det alls. Jag behöver släppa prestationen och bara låta det flöda. Följa känslan och skriva från hjärtat. Det är det bästa jag kan göra. Då kommer det bli bra.
Jag började skriva lite smått men fastnade i att peta i detaljer, ordval och formuleringar och kom ingenstans. Tills jag insåg att jag måste släppa det och bara skriva. Få ut historien ur huvudet och låta den få liv. SEN kan jag peta i detaljerna. Det kanske blir så att jag måste be någon annan att korrekturläsa den. Rätta stavfel och grammatik. Det behöver inte jag göra nu. Det får ge sig senare. Just nu är själva berättelsen viktigast.

Jag började skriva en inledning. De där första meningarna som ska dra in läsaren i historien och få den att vilja läsa vidare. Det tog ganska lång tid och jag kommer behöva ge texten lite mer liv och nyans men jag insåg att jag faktiskt har en prolog. Min bok, min historia, har en prolog! Den känslan är så....wow!

"Dold bakom träden, precis vid utkanten av skogen som gränsade till stadens lilla skola, stod en mörk skepnad och noterade allt som försiggick på skolgården. Kroppen var dold under en brun kåpa. Bara ett par isande blå ögonen lös under huvan som täckte ansiktet. "

De allra första meningarna. Jag tror det här ska bli bra 😊.

Målat av mig

En mycket speciell vänskap

Tror du på tvillingsjälar? Det gör jag. Jag tror på att det finns själar som följer varandra liv efter liv. I olika relationer. Man möter människor under hela sitt liv. Vissa passerar obemärkt, några är viktiga under en period och försvinner sen. Andra följer en genom hela livet. Vissa människor tar det lång tid att lära känna, andra har man i sitt liv i många år utan att begripa sig på dem, kanske inte ens tycker om dem,  och vissa bara vet man att de kommer vara speciella för evigt direkt när man möts. Om det hade handlat om en kärleksrelation hade man pratat om kärlek vid första ögonkastet men det händer också med vänner. Jag hörde en historia en gång, vet inte om det är från någon mytologi. Det handlade om att gudarna skapade människan med två huvuden, två kroppar, fyra ben och armar men bara ett hjärta. Men så en dag blev de osams om vem som skulle bestämma över människan och började slita i den. De slet tills människan delades på mitten. Ett huvud, en kropp, två armar och ben men bara ett halvt hjärta. Människorna spreds över jorden och sen den dagen söker de alltid sin andra halva. Sin tvillingsjäl.

För lite drygt 5 år sen klev en ung tjej in på mitt jobb som timvikarie. Vi möttes ute på gården, tog varandra i handen och våra blickar möttes och jag visste direkt att det här är en person som kommer att vara speciell i mitt liv.
Från den dagen har vår vänskap vuxit och utvecklats. Inte alltid spikrakt. Det har funnits perioder då vi inte haft lika mycket kontakt. Det har funnits saker som behövt falla på plats. Var för sig men även tillsammans. Efter många turer fick vi lyckan att äntligen arbeta tillsammans. Det har nog varit den bästa tiden, yrkesmässigt för mig. Vi förstår varandra utan att behöva prata så mycket. Trots att vi kan babbla i timmar så är vi superstrukturerade när vi arbetar. Helt fokus på barnen och våra pedagogiska diskussioner är så otroligt roliga och stimulerande. Det finns ingen prestige eller maktkamp, vi vet var vi har varandra och låter med glädje den andra glänsa med det den är bäst på. Tillsammans tog vi steget och ställde oss på scen och pratade i mikrofon inför flera hundra lyssnare. Så otroligt läskigt, men vi gjorde det. Och vi gjorde det bra dessutom!

Människor som ser oss utifrån tycker nog att vi är ett rätt omaka par. Hon är livlig, spontan och full av energi. Jag är stillsam, lugn och mer avvaktande. Det finns en åldersskillnad som skulle kunna vara ett problem men jag tänker sällan på den, utom när hon kallar mig för en gammal kärring (joho! Det gjorde du visst! 😝). Åldern är inte viktig helt enkelt. När vi pratar däremot är vi på många sätt otroligt lika. Vi ser på livet och världen på samma sätt. Vi har olika erfarenheter och kunskaper, men grundvärderingarna är samma. Hur många timmar har vi inte tillbringat i djupa diskussioner om livet, döden och allt där emellan . Vi förstår varandra utan ord. Jag tror faktiskt inte att vi skulle kunna lura den andra. Vi läser till och med varandras sinnesstämning mellan raderna när vi skickar sms. Vi känner varandras mörkaste hemligheter. Vi vet båda saker om den andra som ingen annan vet. Saker vi inte kunnat prata om med någon annan. Det är så otroligt speciellt att kunna lägga sin själ i någon annans famn och veta att den är trygg där.
Genom åren har vi följt varandra i livets olika skeden. Vi turas om att vara den som är stark och stöttar. Den där vännen man vet att man skulle kunna ringa till mitt i natten, även om det är arbetsdag, och vara lugn med att det är helt ok. Faktum är att man vet att INTE ringa är det som inte är ok.
Den här personen får mig att växa och att våga. Hon hjälper mig att se det speciella i mig själv. Att vara stolt över att vara jag. Ingen annan kan sparka mig i baken och slå mig i skallen med samma kärlek 😍 .
Med det här inlägget vill jag bara säga att man kan hitta sin tvillingsjäl, själsfrände ganska sent i livet. Att det finns människor som kommer in i våra liv för att de är menade att vara där. Och för att vi är menade att vara i deras. Om man möter en person och får den där känslan av att det är något speciellt. Något viktigt. Lita på den känslan och låt inte den personen försvinna. Ni är menade att finnas i varandras liv. Det är kanske inte där man mest hade väntat det. Inte den typen av person man skulle ha tänkt ut innan och ändå är det så precis rätt när man väl står där. Det kunde inte ha varit på något annat sätt. En annan typ av person.
Och till dig, jag vet att du kommer läsa det här- Tack för att du finns i mitt liv. För att du är min vän även när jag inte är lätt att vara vän med. För att du inte ger vika ens när jag försöker tvinga dig att backa. För att du finns i mina barns liv och för att dina barn får finnas i mitt.

Bilder från pixabay

Älskade hästar

När jag var 8 år började jag rida för första gången. Jag tror det var någon sorts sportlovsaktivitet. Prova-på-ridning. Jag fick rida på den snälla, trygga Fini. Jag fortsatte rida i samma stall i lite drygt två år och hon fortsatte att vara en favorit. Sen blev det något fel och det fanns plötsligt ingen plats till mig terminen efter. Jag vet inte hur det gick till men så var det. Med sorg fick jag säga hejdå till hästarna jag kände och börja i ett annat stall. Det tog så klart inte lång tid innan hästarna där var lika älskade. Jag fortsatte att rida tills jag var 14 år. Bodde mer eller mindre i stallet även om jag bara red en dag i veckan. Jag har aldrig upphört att älska hästarna och har funderat på varför jag slutade. Jag var inte en av de som la ner för att "andra intressen" kom i mellan. Om jag tänker tillbaks på den sista tiden då jag började hoppa över ridlektionerna allt oftare kan jag se att det handlade om rädsla. Jag var och är inte någon tuff ryttare. Jag är en riktig fegis om sanningen ska fram. Jag gillar inte när det går fort. Ju äldre vi blev desto högre blev kraven. Mer galopp, mer hoppning och svårare övningar. Genom att undvika det jag var rädd för så växte rädslan tills den inte var hanterbar längre. Så jag slutade.
Under några år följde jag med min lillasyster till stallet. Det som jag började i för övrigt. Så roligt att träffa några av mina gamla vänner kanske 10-12 år senare. De som då var spralliga bushästar var nu trygga och luttrade veteraner. Det var härligt att vara tillbaks i stallmiljön men då tillät inte min ekonomi mig att börja igen.
Många år senare hade jag träffat min blivande man och flyttat till Kungsängen. Här fanns ett stall med islandshästar och turridning. Vi skrapade ihop ett gäng och bokade in en turridning. Att ta den långa turen på 3 timmar första gången man sitter på en häst på 20 år är inte att rekommendera. Mer ledbruten än det har jag nog aldrig varit. Men åååh vad lycklig jag var! Jag började se mig om efter någon möjlighet att börja rida på ridskola igen inom bra avstånd hemifrån och döm om min stora lycka när jag insåg att stallet med islandshästar även hade ridskola. Jag hoppade in i en nybörjargrupp eftersom jag inte ridit på så många år och jag kunde för mitt liv inte fatta varför jag någonsin slutat. Det här var lycka på riktigt. Jag red i ungefär 1,5 termin innan jag blev gravid. Jag fortsatte in i 4:e månaden tills jag hade så stort sömnbehov att sängen lockade mer än stallet. Det var ju klockan 19 på kvällen.
Så kom åren med småbarn. Varken tid eller pengar räckte till att ta upp ridningen igen men jag hoppades på att någon av barnen skulle vilja börja. När dottern var 6 började hon äntligen i samma stall där jag ridit och stallivet började igen. Jag tror jag var lyckligare än vad hon var. Bara att få vara i stallet. Borsta, sadla, gosa och bara andas räckte långt för mig. Fast så småningom började den där längtan att växa sig större. Jag tänkte att jag kan ju ringa och fråga. Hade de någon plats för en mycket ringrostig ryttare av den hariga sorten? Som inte precis är nybörjare men som absolut inte vill susa fram i någon galopp. -"Vi har en grupp som skulle passa dig. De rider faktiskt idag. Vill du prova på en gång och bestämma dig sen?" Alltså, hjälp!!! Vaddå mental förberedelse? Men vad tusan, vad skulle bli annorlunda om jag fick en vecka på mig? -"Jag kör på det". Och sen dess är jag fast. Onsdagarna är min bästa dag i veckan. Vissa gånger har jag varit trött och inte orkat men tvingat mig iväg. Väl där försvinner all stress. Man kan inte arbeta så mycket med både kropp och hjärna samtidigt som man tänker på jobb eller andra måsten. Det är mindfulness när den är som bäst. En hel timme där man bara är här och nu.  Jag är fortfarande en fegis, men som vuxen klarar jag av att säga det och jag har hittills inte träffat på någon ridlärare som pressar mig att göra mer än vad jag klarar av. Jag vågar galoppera och hoppa. Jag är rädd, men jag vågar, och då växer självförtroendet. Jag är ingen duktig ryttare. Min koordination är helt usel. Jag får kämpa ganska mycket med att få mina olika kroppsdelar att jobba samtidigt, på olika sätt. Men det gör ingenting längre. Jag gör mitt bästa och det är bra nog. Jag kan bara jämföra med mig själv och då är jag en betydligt mycket bättre ryttare nu än när jag började. Vissa dagar går man där ifrån med känsla av att -"jag kan fasiken inte rida över huvud taget!" Andra dagar känner man att -"wow, jag är nog inte så dålig som jag tror."
Jag behöver komma ner lite i vikt och bygga upp muskler i bålen. Då kommer jag få en helt annan stadga i kroppen när jag rider. Får jag det tror jag också att jag kommer vara mindre rädd eftersom det ger mig bättre balans och kontroll. Så jag åker till mina älskade hästar varje onsdag och njuter av varenda minut. Det är nästan lite löjligt att ha huvudet fullt av hästar på samma sätt som när man var 12 men så är det. Hästar har alltid varit viktiga i mitt liv. Något jag njuter av och älskar med hela mitt hjärta.

Målad av mig 

Ett första steg

Jag satte mig ner en stund idag och började försöka strukturera upp någon sorts persongalleri för min bok. Jag har en idé om att jag skriver ner alla personerna först. Berättar om dem som om jag presenterade dem för någon annan. Lite om utseendet, lite om personlighet och egenskaper. Kanske lite bakgrundshistoria. Mycket kanske inte är saker som kommer komma med när jag väl börjar skriva sen men det gör att jag lär känna personerna. Får en bild av vilka de är. Hur de kommer att bete sig i boken och varför.
För mig var det intressant att upptäcka hur de tog form och blev verkliga för mig. Från en idé om de två huvudpersonerna till att de nu faktiskt finns nästan som verkliga personer. Jag ser hur framförallt den ena personen har starka drag av mig själv. Både sån som jag uppfattar mig själv men också sån som jag vill se mig själv. Sån som jag vill vara. Jag tror att jag kommer upptäcka, eller våga erkänna, andra sidor av mig själv genom henne. Jag kan liksom framhäva hennes bra sidor på ett annat sätt än vad jag kan göra om mig själv.
En annan spännande erfarenhet var hur det plötsligt dök upp en farfar som jag inte alls tänkt mig. En ganska egensinnig och lite finurlig gubbe. Jag är faktiskt lite orolig för vad han ska hitta på. Han tycks leva sitt eget liv och han verkar vara i stånd att kunna få för sig lite vad som helst. 😂 Så honom ska det bli intressant att lära känna.

Det var svårt att hitta namnen. Hitta de som kändes rätt. Huvudpersonerna bytte namn några gånger innan det kändes rätt. Nu återstår att hitta på namn till personerna från fantasivärlden. Det blir att leka med ord och stavelser så ska det säkert ramla på plats. Så att det blir något eget som inte är stulet någonstans ifrån och som inte blir fånigt och barnsligt. Men precis som med farfar så tror jag att de kommer kliva fram och presentera sig vart eftersom.

Jag är igång!!

När min bok är en bestseller och jag sitter i morgonsoffan

 på tv och pratar om den kan jag visa den här bilden och säga 

   -"Det var här personerna växte fram för allra första gången" 😊

Tänk mindre

"Tänk mindre, känn mer, ingenting är omöjligt om det känns rätt i hjärtat". Det var John Lundviks spontana svar på frågan -"Vad vill du säga till svenska folket?" när han överväldigad kom upp på scenen efter att det nyss blivit klart att han stod som vinnare i årets melodifestival.

Precis så tänker jag att det är att lyssna på sin själ. Det är precis så det blir. Allting blir möjligt. Man behöver inte krångla till saker och ting så förfärligt (vilket jag är expert på att göra). Känns det rätt och bra i hjärtat, så är det rätt och bra. När våra hjärtan jublar av glädje över något vi gör, eller tänker på att göra, då är det meningen att vi ska göra det. Om vi vill uppnå våra drömmar och vara lyckliga, då menar jag lyckliga på riktigt, måste vi våga lyssna på den där känslan och lita på att den talar om för oss vilka val vi ska göra och vad som är rätt för oss.
När jag formulerar det här låter det så enkelt och självklart men det betyder inte att jag är det minsta bra på att följa min egen själs röst. Den som känner mig vet att jag till och med är ganska dålig på det. Jag oroar mig alldeles för mycket och är fantastiskt duktig på att se alla "om" och "men". Ta ut alla eventuella problem i förskott liksom. Jag har en hjärna som är ganska gapig och väldigt kritisk. -"Vem tror du att du är? Du kan inte! Du duger inte! Ingen tycker om dig, hur skulle de kunna göra det?" Men jag försöker vara medveten om det och har blivit mycket bättre på att lyssna på själen nu än tidigare. Det är en process som tar ett tag. En sorts omprogrammering på sätt och vis, att lyssna på själen och inte hjärnan. Gå på känslan. Som John Lundvik ju sa "tänk mindre, känn mer".
Men tankar skapar också känslor. När de där negativa tankarna väsnas är ju inte känslan i kroppen den goaste. Då är det inte så lätt att urskilja vilken känsla som är själens och vilken som är ett resultat av den där elaka kritikerrösten. I det läget är ju liksom inte "följ känslan" att rekommendera. Man måste försöka lyssna bakom det. Bakom den där högljudda tankarna finns som en lugn och stilla känsla -"det där är inte sant". När jag är i bra balans och har kontakt med min själ vet jag att om man lyssnar inåt på det samtalet och känner efter var i kroppen det utspelas så kan i alla fall jag höra en tydlig skillnad. Det elaka, sura, gnälliga och negativa kommer från huvudet medan den andra känslan, den som är lugn, positiv och full av tillförsikt och säger att du duger precis som du är, kommer ifrån magen/hjärtat.
Så om man försöker se och höra bortom den där rösten i huvudet, den som beter sig som en trotsig 3-åring och bara gapar o, då finns själens röst där. Alltså, sluta tänk så mycket och lyssna på känslan i magen istället är mitt råd till mig själv. Om det känns rätt, då är det rätt. Och när vi lever efter det kommer saker och ting falla på plats av sig själv. För det är då vi gör det vi är menade att göra. Den där livsvägen jag skrev om i ett tidigare inlägg.

                                                                                                                                                              

"Den som söker skall finna...."

Jag hade gjort något i inställningarna så det gick inte att kommentera (fixat nu *blink blink*) så jag fick en kommentar på Messenger istället. Utklippt från inlägget: "Känner mig inte riktigt tillfreds som det är nu. Jag kanske behöver komma ut i skogen och hitta min gran. Du vet att sätta ord på ditt sökande men jag vet inte riktigt" Jag svarade att jag nog alltid varit en sökare; och kände plötsligt att det där måste jag skriva ett inlägg om. Det är så väldigt mycket jag. Det sammanfattar den där inre kampen jag utkämpat i större delen av mitt liv. Nu låter ordet kamp väldigt negativ, och bitvis har det väl också varit så, men det har också varit glädje och nyfikenhet. En vilja och ett behov av att förstå något som liksom är för stort att inrymmas i några ord.

Jag var i 7-årsåldern när min nyfunna kompis på gården berättade att hon var kristen. För mig var det ”wow!” Och en känsla av saknad. Jag ville också bli kristen. Hur gör man för att bli det? Kompisen hade inget riktigt bra svar på det. ”Mina föräldrar är kristna och då blev jag också det”. Så om man inte har kristna föräldrar kan man alltså inte bli det? Kompisen trodde nog att det var så det var. Så kristen kunde jag ju alltså inte bli då. Så här efteråt kan jag fundera över varför det var så lockande för mig? Jag hade knappt ens varit i en kyrka annat än på något bröllop. Jag tror att det var själva tron, den där övertygelsen och tilliten som drog i mig. Att liksom kunna lämna över mig själv till något som var större och klokare än jag själv. Att förstå meningen med allt.
Under skoltiden var religion ett av mina favoritämnen och jag hade högsta betyg när jag gick ut 9:an.
I 8:an var det självklart att jag ville konfirmera mig. Jag var nog den enda som inte gjorde det för presenterna i den grupp jag läste i. Jag gjorde antagligen både dem och prästen vansinniga med mina frågor och ifrågasättanden. Varför? Hur? Vad? Jag drogs till känslan av att vara troende, det där att vara så övertygad utan bevis, men det nådde inte ända fram i min själ. Vid själva konfirmarionen fick vi en varsin bibel i gåva och på insidan av pärmen hade vi fått ett varsitt personligt bibelcitat som prästen valt ut åt var och en av oss. Mitt citat var från Matteusevangeliet 7:7 " Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas". Som vuxen nu kan jag känna att prästen hade förstått vem jag var. Hon såg mitt sökande efter svar. Sen var väl hennes syfte att jag skulle hitta Gud så som hon såg "honom". Under en period när det var dags att börja tänka på gymnasieval var jag helt inne på att bli präst. Det som stoppade mig i första hand var tanken på att man måste stå där framme och sjunga, ensam! Men så småningom insåg jag också att jag faktiskt inte har en kristen tro. Vilket ju bör vara grundkravet för att bli präst. Under åren har jag fortsatt mitt sökande. Jag har nosat på buddismen, jag har varit inne mycket på andar och änglar och under en lång period var jag helt inne på indianernas sätt att förhålla sig till världen och det har jag egentligen aldrig släppt. Med tiden har jag hittat min eget sätt att tro. Jag tänker att allt det här är sant på sitt sätt. De är ett resultat av människans försök att försöka förstå och tolka något som vi är för små att greppa vidden av. Trots olika förklaringar och tolkningar finns det en kärna i allihop som är densamma. Den handlar om kärlek. Att vara sann mot sig själv och sin nästa. Att vörda naturen och jorden, solen och månen, ja själva livet. Jag tror på änglar och andar. Jag tror på att vi har guider/ledsagare/skyddsandar vid vår sida. Jag tror på totemdjur och de fyra elementen. Jag tror på tankens och bönens kraft. Jag tror också att allt hör ihop. Gud är inte något som är separerat från oss. Vi är en del av allt som finns. Inget är åtskilt från något annat. Därför behöver vi värna om naturen och moder jord. Vi är själva en del av det. Det har de så kallade "naturfolken" alltid förstått. De levde, och lever fortfarande, i samklang med naturen. Den moderna människan har tappat bort det. Vi har separerat oss själva från naturen, jorden och varandra. Därför mår så många dåligt. Vi är inte förankrade och därför känner vi oss små, ensamma och maktlösa. Mitt sökande är inte slut. Det kommer det nog aldrig att bli. Det är min natur och en del av min personlighet att söka svar på de existentiella frågorna. Det både roar och fascinerar mig. Men jag har hittat en grundstomme och ett sätt att förhålla mig till allt. Jag hämtar inspiration och kunskap från de folk som lever i samklang med naturen och vördar moder jord. Jag vill vara ett med naturen och de fyra elementen. Det klingar rätt i mig. Jag vill vara äkta och sann, mot andra men framför allt mot mig själv. Jag vill leva i harmoni med mig själv och allt som finns omkring mig. I tanke och handling. Shamanen Bear Heart skrivet i sin bok Vinden är min mor en morgonbön som jag tycker mycket om och som jag försöker ha med mig i livet. "Jag tackar dig för ännu en dag. Jag ber att du ska ge mig styrka att vandra värdigt denna dag så att jag inte känner skam när jag lägger mig på kvällen". Jag tycker om de orden. De sammanfattar på något vis det jag försökt förklara.

Målat av mig

Att tala med granar

För de flesta är det här antagligen så galet och flummigt som något kan bli men eftersom jag kommer återkomma till det många gånger så är det lika bra att ta det direkt.

Naturen är viktig för mig. Det har den alltid varit. Redan som barn smet jag gärna i väg till skogen när jag kunde och då menar jag smet bokstavligen. Jag är uppvuxen i 70-talets Tensta/Rinkeby. Miljonprogrammets betongförorter. Det mesta var grått/vitt och ganska trist. På gårdarna fanns för all del rabatter och några prydligt arrangerade träd, rönnar tror jag det oftast var, men det är inte naturen så som jag menar. Där fanns också Järvafältet. Med skogar, stigar, kullar, diken, berg, myrstackar, fåglar och allt som hör skogen till. Men på Järvafältet fanns också våldtäktsmän! I runda slängar, 1 bakom varje buske. Inte för att jag någonsin såg någon men alla "visste" ju att det var så det var. Så på Järvafältet fick man inte vara. I och med att det är över 40 år sen och troligen preskriberat nu så kan jag erkänna att på Järvafältet var just där jag allra helst höll till och det läskigaste jag mötte på där var en död hare som stirrade med tomma ögon på mig och fick mig att sätta personligt rekord på 100 meter.
Min moster bodde i hus med mycket natur runt omkring. Hos henne var jag gärna på loven några dagar. Lånade hunden och gick på långpromenader i skogen. Jag minns med värme gångerna när jag fick följa med min moster ut i skogen och plocka svamp eller bär. För mig var det drömmen att få bo i ett eget hus. Med en egen trädgård. Det tog ganska många år men nu gör jag det. Vi var på visningen under hösten och flyttade in i månadsskiftet nov/dec. Jag kommer för alltid minnas lyckan den där första våren när jag upptäckte vad som fanns i trädgården. Många blommor fick jag googla på eller fråga på Facebook. Den största lyckan var nog när jag satt ute på trädäcket med en kopp kaffe och tittade på ett av träden som nu blivit riktigt grönt. Och fullt med någon form av blommor som inte slagit ut ännu...… -"Syrener! Jag har på riktigt syrener!" Det var något som min moster brukade ta med till mig på min födelsedag. För mig är det nog den blomma jag mest förknippar med att sommaren äntligen har kommit. Så småningom insåg jag att huset är helt omringat av syrener. Några skulle behöva klippas ner eller tas bort men jag kan bara inte. Jag älskar mina syrener med hela mitt hjärta.

Nå vad var det där med granarna då?
Nu när jag bor som jag gör går jag ofta ut i skogen. Har en speciell plats jag brukar gå till men ibland säger själen att den vill vara någon annanstans och då får det bli så. Vid min plats finns en sten jag brukar sitta på och rakt framför den står en björk och en ek. Jag brukar ofta lägga händerna mot dem. Luta kinden mot stammen och bara ta in energin från dem. Samla kraft för något jag behöver. Vid sidan av stenen står också en tanig och tufsig liten gran. På något sätt märkte jag att det var den jag drogs till. Jag kände en stark kärlek till den och började tänka tillbaks och insåg att jag nog alltid haft en viss förkärlek för just granar. Jag tror att jag tänkt att det är för att de är förknippade med julen men jag tror faktiskt inte längre att det är så egentligen. Det är granen i sig själv som jag dras till.

Allting som lever har en själ. Allting som finns hör ihop. Ingen eller inget kan finnas helt isolerat utan påverkan från något annat. Det är därför vi behöver vara medvetna om tankar och tankemönster. Vi påverkar vår omgivning mer än vi tror.
Ta Dr Masaru Emotos forskning om vatten tex. https://www.youtube.com/watch?v=au4qx_l8KEU. Om vatten reagerar så, hur kan vi då tro att människan som består av så stor procent vatten skulle kunna förbli opåverkade av negativitet och elakheter?
Jag upptäckte att jag reagerade annorlunda när jag tog i granarna än mot andra träd. Som en elektrisk vibration i fingrarna i början. En rysning i kroppen (inte obehaglig). Då var det som en förundran över att något var annorlunda. När jag återkom till granarna, tog en gren försiktigt i handen, och ställde frågor blev det mycket starkare. Den där elektriska känslan i fingrarna först. Sen upp längst armen in i kroppen, ner i benen och ut i fötterna. Jag kunde upptäcka att tänderna började hacka och att jag själv svajade. I det läget får jag klart och tydligt svar inne i mitt huvud på den fråga jag har. När jag inte lyssnar är det som rösten skriker åt mig. Jag måste lyssna. Det är som att trädet skruvar upp rösten från själen. Som någon sorts förstärkare. Det är vid såna här tillfällen jag fått tydlig fingervisning om beslut jag behöver ta. Det var också vid ett sånt tillfälle som min bok tog form på ett nytt sätt. De detaljer jag fastnat i och inte lyckats bena ut bara föll på plats.
Jag tänker att granen, naturen över huvud taget, hjälper mig att höra min egen inre röst. Själen har redan alla svar och i kontakt med naturen, och då särskilt granarna, förstärks min förmåga att höra den. Så småningom tror jag inte att jag kommer behöva det på samma sätt. Jag kommer lära mig att höra utan förstärkning men jag kommer alltid gå till skogen och klappa på "mina" granar för att koppla ihop mig själv med moder jord och stå stadigt i det som är mitt sanna jag.
Så framöver, när jag skriver att jag varit ute i skogen och pratat med granarna, så vet ni. Det är inte fullt så galet som det låter. Inte i min värld i alla fall.

lånat från pixabay

Att komma på rätt spår

För vissa tar det lite längre tid än för andra. När man är över 50 år, gift och mamma till två barn borde man ha hunnit komma på vad man vill här i livet kan man tycka.
Det är min fasta övertygelse att vi alla har en livsväg som vi behöver följa för att må bra och känna oss hela. Inte som ödet! Det tar ifrån oss möjligheten att själva forma våra liv och det är en rätt deprimerande tanke. Dessutom tar det ifrån oss ansvaret för våra egna handlingar. Det var ju inte jag, det var ödet!  Utan att vi var och en föds med olika begåvningar och talanger. Saker vi älskar att göra och som vi gör naturligt och med lätthet. När vi var barn och inte hunnit formats av samhällets och familjens värderingar visste vi spontant vad det var vi kommit hit till jorden för att göra. På ett eller annat sätt. Själva begåvningen fanns där och därmed också livsvägen. På vilket sätt man sen kommer att ta sig fram på den är vårt eget val. Vi har alltid vår fria vilja. När vi INTE följer vår väg och arbetar emot den kommer vi att leva vårt liv med känslan av att inte vara hela. Något fattas i våra liv och vi förstår inte vad det är.
Så har jag känt i mitt liv. En känsla av att vara på fel väg och därmed också en stor frustration. Det är som ett stort hål som behöver fyllas men utan att jag vetat med vad jag ska fylla det. Jag har beskrivit det som att jag vet att jag ska någon annanstans än där jag är nu men jag hittar inte. Jag saknar både karta och kompass och även om jag hade det så skulle det inte hjälpa eftersom jag inte vet vart jag ska. Bara att jag inte är där nu.
Nu har jag med hjälp från olika håll, jag kommer berätta mer om det vid senare tillfällen, börjat lära mig att lyssna inåt. Att höra vad själen vill säga mig. För själen vet och den talar hela tiden. Det gäller bara att lyssna. För mig har det varit väldigt svårt. Den där inre rösten, tankarna som kommer med sån styrka, hur kan jag tro att det är något annat än min egen fantasi som kokat ihop det? Vem är jag att tro att jag har några såna talanger? Att andra hör och ser saker är självklart för mig. Klart att de kan. Men jag...? Näe. Jag är inte värdig det. Det där har jag jobbat mycket med under en lång period. Att bara lyssna inåt. Lyssna på min egen inre röst och lita på den. Det går framåt och jag gör det mycket lättare nu än innan men det är en bra bit kvar. Jag har kunnat släppa tanken om att jag inte kan. Nu handlar det mer om brist på kunskap, att inte förstå signalerna, än att jag inte kan. Men jag har vid fler än en gång fått mycket tydliga svar på mina frågor och vägledning kring beslut och vägval. Där har bland annat min riktning i livet blivit klarare. Från att bara ha en känsla för ett ungefärligt håll, ”någonstans ditåt” till att vetskapen faller på plats bit för bit.
När jag var barn älskade jag att rita och att skriva berättelser. Uppsatsskrivning var det bästa jag visste i skolan. Det hände ofta att läraren läste upp mins berättelser för klassen. Som vuxen har jag också ofta fått höra att jag uttrycker mig väl i skrift. Och tanken på att skriva en bok har legat och grott i många år. Historien finns redan i mitt huvud. Den behöver bara få ta form och utvecklas.
När jag tänker på min bok, min historia, och att få ner den på papper (eller i datorn då) så fylls jag av lugn och en varm känsla i kroppen. Det är hit jag ska. Det var det jag skulle hela tiden. Å ena sidan kan jag känna mig frustrerad över att ha slösat bort så mycket tid men å andra sidan tänker jag att det är som det ska. Jag behövde andra erfarenheter och lärdomar av livet först. Andra saker jag behövde förstå.  Så därför står jag här, snart 52 år, och har just kommit på vad jag ska bli när jag blir stor.