Ny bloggsida

Jag har flyttat över min blogg till wordpress.  Fortsätt gärna att läsa den där.

https://aldrigforsent.home.blog/

Dags att komma igång igen

Jag insåg plötsligt att jag lagt ifrån mig boken. Jag vet inte riktigt varför? När jag skriver är det som att allt lossnar och orden kommer av sig själva. Karaktärerna i berättelsen får ett eget liv och det är som att det inte är jag som bestämmer över dem längre. Plötsligt upptäcker jag att det gått över en timme utan att jag märkt av det. Det är mitt område, min styrka, det där med att uttrycka mig i ord och att använda fantasin. Så jag har lite svårt att förstå varför det går så trögt. Det är som ett motstånd jag måste brottas med. "Inte idag. Jag ska fortsätta...snart. En annan dag." När jag läser igenom de tre kapitel som är klara så blir jag imponerad över hur bra det faktiskt är. Jag får lite känslan "wow! har jag skrivit det där?". Det finns en hel del att peta i. Sånt som handlar om skrivregler och grammatik. För jag vet att det är olika. När jag skriver här så skriver jag som jag skulle ha pratat. Med punkter, kommatecken, och diverse andra tecken så som det skulle låtit om jag pratat in en ljudinspelning. Jag struntar i regler här. Men i en bok behöver det vara på ett annat sätt och jag är inte jättesäker på hur det ska vara. Jag tror det är där jag fastnar lite. I att det här är inte bra nog. Det kommer inte att gå att göra något av den för den är för dåligt skriven. Samtidigt försöker jag släppa den känslan och bara skriva ändå. Låta historien komma ut som den är menad att vara. Så får jag väl försöka få hjälp av någon att fixa till det som behöver fixas när det är klart. Det är inte den viktigaste prioriteringen just nu. Det är att följa mitt flöde och låta min historia komma ut. För det gör mig lycklig. Jag kan inte tänka att det här ska bli en bok, som ska komma ut på marknaden och läsas av andra. Just nu behöver jag bara låta min berättelse få liv. Vad som händer med den sen är sekundärt. Det tar vi då. Den kanske är skitdålig! Vad vet jag? Men jag behöver skriva den och då måste jag göra det. För min egen skull.
Så nu tänker jag mig lite struktur, vilket alla som känner mig vet inte är min starka sida. Jag är rätt kass på att organisera och vara disciplinerad. Men nu tror jag att jag måste. Min plan är att avsätta en timme om dagen. Då ska jag skriva oavsett lust eller inte. För jag vet att den kommer när jag börjar. Bristen på lust handlar om något annat och det måste jag bestämma mig för att det inte får bestämma.
Nu är det dags att börja på kapitel fyra. Det är dags för tjejerna att träffa "Skepnaden" för första gången. Och sen MÅSTE jag komma på ett namn på en okänd värld. Den vill inte riktigt lossna. Kanske presenterar det sig själv när det är dags.

Det är mycket att fundera över. 

Möte med en fjäril

Jag skrev ett annat inlägg om det jag tänker skriva om nu men det blev så negativt och svart så jag valde att radera det och börja om från början igen. Det här skulle ju vara en blogg med fokus på möjligheter och att växa som person. 

För någon vecka sen var jag ute på en av alla mina skogspromenader. Just den här dagen var det soligt och skönt. Då fick jag syn på den här fjärilen som satt så fint med utbredda vingar mitt i ett hav av gula blommor. Den var så vacker så jag bara var tvungen att ta en bild på den. Lite senare tittade jag på den och slogs av hur oansenlig den här fjärilen egentligen är. Inga sprakande färger eller iögonfallande mönster. Ingen fjäril alla kan namnet på för att den är så speciell. Men jag fascinerades av hur vacker den var mitt i allt det. Hur avancerat och symmetriskt mönstret på vingarna faktiskt är. Jag gick och funderade på det där lite. Att jag är som den där fjärilen. Jag är inte den som syns först och mest. Jag är inte den som andra fastnar för först. Jag kräver att man tittar lite mer noga, att man måste lära känna mig innan man ser det som inte är uppenbart från början. 

Jag försöker hitta ett sätt att skriva "innan man ser att jag också är vacker och speciell" som jag är bekväm med men det sitter så långt inne. Jag är inte där än. Det kanske kommer. 

Å ena sidan känns det sådär att tänka på mig själv som någon man måste anstränga sig lite för att hitta det vackra och speciella med (när jag pratar om vacker menar jag inte bara ytan utan personligheten). Det är nog ganska grundläggande att vilja bli omtyckt. Inte populär nödvändigtvis, men omtyckt. Att vara en som vid första åsynen ser trist och tråkig ut är ju inte en jättekul tanke. Å andra sidan, de som faktiskt ser mig som speciell och värdefull är de personer som är viktigast för mig. Jag behöver bara hitta en balans i det tankesättet. För jag förstår ju att det sitter i min egen hjärna. Om jag ser mig själv som grå och trist så kan jag ju inte förvänta mig att andra ser något annat. Det är ju det jag signalerar ut. Det som jag söker bekräftelse i. Och när jag får det bekräftat förstärker det min uppfattning om mig själv. Men jag har i alla fall kommit så långt att jag inser att det är jag själv som skapar det. Det är ett steg på väg ändå. Sen behöver jag hitta det där lugnet i att jag är bra precis som jag är. Att inte jämföra mig med andra. För när jag jämför mig med andra jämför jag det som inte är jag, men som jag önskar vore lite mer jag, och då kommer jag ju till korta. Om jag istället kan se det som är jag och hitta styrkan i det. Att det här är mitt sätt att vara och det är precis som det ska vara. Då kommer jag inte känna behovet av att jämföra mig med andra. För då kommer jag tycka att det som är jag är alldeles fantastiskt det också. För mig. Och då kommer jag kunna lysa med den personlighet som är min, inte någon annans. 

Tänker jag så är det ju helt fantastiskt att vara den där bruna fjärilen. För den är också unik och vacker och den som ser det är lyckligt lottad, De andra går miste om något. Synd för dem! Dit vill jag komma!

Jag är övertygad om att vi hela tiden får tecken och budskap på olika sätt. Saker vi behöver förstå och små puffar i rätt riktning. Det svåra är, för mig i alla fall, att upptäcka dem. Och att när jag upptäckt dem faktiskt lita på att det är på riktigt inget jag bara inbillar mig och sen kunna tolka det. Men jag tror att jag blivit mycket bättre på det. Jag övar. 

Alltså, jag tolkar mitt möte med den här fjärilen som något viktigt. Jag behövde få syn på saker om mig själv och mina tankar. Den hjälpte mig med det. Idag efter jag skrivit min första version av det här inlägget gick jag en promenad. Två gånger kom likadana fjärilar och snodde runt benen på mig. Som om de försökte stoppa mig från det spåret jag först var inne på.

Jag slog också upp budskapet i Djurens språk av Solöga: 

Pärlemorfjäril- Här och nu är allt till din fördel. Min gåva till dig är att ligga helt rätt i tiden. Det är nu eller aldrig som gäller. Sätt igång.

Dags att ta vissa steg i livet alltså. Dags att kliva fram och visa världen vem jag är. På mitt sätt.