prestationsångest

Jag är ju en kreativ person. När jag får skapa något med mina händer mår jag som bäst. Som barn ritade jag ständigt och fortsatte upp i tonåren. Med tiden har jag väl utvecklats att bli en ganska hyfsad konstnär. Det var ju bara det där med prestationskraven.... Som vuxen har jag inte alls tecknat på samma sätt. För jag är ju inte så bra. Alltså, jag vet i hjärtat att det där är inte sant men min hjärna kan vara förbaskat övertygande. Dessutom, det mitt hjärta framför allt vet är att även om hjärnan faktiskt HAR rätt så är det ändå helt ointressant. Att uttrycka mig i bildform gör mig lycklig så spelar det väl ingen roll hur resultatet blir. Har jag ambitioner att bli en känd konstnär? Nix. Drömmer jag om att måla/teckna som yrke? Nej. Vill jag ställa ut det jag skapar så andra ska titta på det? Hmmm, det skulle vara kul att få visa upp något i den konstutställning som kommunen ordnar varje år med olika alster från kommuninnevånarna men inte i större format nej. Så varför lägga så mycket kraft på att bedöma det jag gör?
Jag försöker därför ta mig tid att uttrycka mig i bild så ofta som möjligt numera. Det nya för mig är att måla i akryl. Eller att måla alls. Jag har mest tecknat med blyerts annars. Jag har liksom haft en längtan efter att måla. När jag sett andras målningar har jag haft känslan att "åååh, jag vill också måla!.....men jag kan ju inte". Och till viss del, det är sant. Jag kan faktiskt inte. Och då pratar jag inte om själva förmågan utan om teknik och materialkunskap och det går ju att lära sig. Men då krävs det ju liksom att man faktiskt målar. Jag lär inte vakna en morgon och upptäcka att jag plötsligt vet hur man gör. Så jag målar på. Testar mig fram. Leker med tekniker. Jag blir fortfarande galet frustrerad över att bilden inte blir som den var tänkt i mitt huvud men även där handlar det om kunskap oftast. Hur får man fram ljuset och djupet man vill åt? Det där att lyfta bilden så den inte blir platt. Just nu letar jag oftast fram en bild på något på internet och sen målar jag av den. Då kan jag se hur vinklar, skuggor och ljus ligger. Jag har flera bilder som ligger undanslängda, för att jag hade en sån fantastisk idé i huvudet men så kom den inte ut på pappret som jag ville, än vad jag kan räkna tror jag . Men jag tränar! Och mellan varven får jag till något som faktiskt känns helt ok. I julas anmälde jag mig till en målarkurs "kreativt målande" som en julklapp till mig själv. Det är nu i slutet av april och det ska bli så roligt. Dels att få tillbringa två hela dagar med penseln i handen tillsammans med andra. Dels att få feedback på det jag gör med tips och förslag så jag kan utvecklas vidare. Så jag kanske kan släppa taget och måla utifrån mina egna idéer, inte bara från färdiga förebilder, och känna att jag är nöjd med det jag gjort. För att det uttrycker MIG.

Här nedanför kommer en bildserie på en målning jag gjorde som jag faktiskt tycker väldigt mycket om. Där släppte jag tankar om vad det skulle föreställa och den fick växa fram. Jag gjorde en grund först och sen tittade jag på den och fick syn på en ängel trodde jag och började måla den men upptäckte att den inte ville vara en ängel utan en indian. Lite som en ande tror jag. Så småningom växte det ena efter det andra djuret fram. Totemdjur tänker jag. Den här bilden tog ganska lång tid att göra. Jag jobbade med den i några veckor och jag visste aldrig vad som skulle hända varje gång jag satte mig med den. Den fick visa vägen själv. Tills en dag när jag kände att nu är den klar. För mig var det här en väldigt annorlunda väg att gå men otroligt rolig.