Naturen är viktig för mig. Det har den alltid varit. Redan som barn smet jag gärna i väg till skogen när jag kunde och då menar jag smet bokstavligen. Jag är uppvuxen i 70-talets Tensta/Rinkeby. Miljonprogrammets betongförorter. Det mesta var grått/vitt och ganska trist. På gårdarna fanns för all del rabatter och några prydligt arrangerade träd, rönnar tror jag det oftast var, men det är inte naturen så som jag menar. Där fanns också Järvafältet. Med skogar, stigar, kullar, diken, berg, myrstackar, fåglar och allt som hör skogen till. Men på Järvafältet fanns också våldtäktsmän! I runda slängar, 1 bakom varje buske. Inte för att jag någonsin såg någon men alla "visste" ju att det var så det var. Så på Järvafältet fick man inte vara. I och med att det är över 40 år sen och troligen preskriberat nu så kan jag erkänna att på Järvafältet var just där jag allra helst höll till och det läskigaste jag mötte på där var en död hare som stirrade med tomma ögon på mig och fick mig att sätta personligt rekord på 100 meter.
Min moster bodde i hus med mycket natur runt omkring. Hos henne var jag gärna på loven några dagar. Lånade hunden och gick på långpromenader i skogen. Jag minns med värme gångerna när jag fick följa med min moster ut i skogen och plocka svamp eller bär. För mig var det drömmen att få bo i ett eget hus. Med en egen trädgård. Det tog ganska många år men nu gör jag det. Vi var på visningen under hösten och flyttade in i månadsskiftet nov/dec. Jag kommer för alltid minnas lyckan den där första våren när jag upptäckte vad som fanns i trädgården. Många blommor fick jag googla på eller fråga på Facebook. Den största lyckan var nog när jag satt ute på trädäcket med en kopp kaffe och tittade på ett av träden som nu blivit riktigt grönt. Och fullt med någon form av blommor som inte slagit ut ännu...… -"Syrener! Jag har på riktigt syrener!" Det var något som min moster brukade ta med till mig på min födelsedag. För mig är det nog den blomma jag mest förknippar med att sommaren äntligen har kommit. Så småningom insåg jag att huset är helt omringat av syrener. Några skulle behöva klippas ner eller tas bort men jag kan bara inte. Jag älskar mina syrener med hela mitt hjärta.
Nå vad var det där med granarna då?
Nu när jag bor som jag gör går jag ofta ut i skogen. Har en speciell plats jag brukar gå till men ibland säger själen att den vill vara någon annanstans och då får det bli så. Vid min plats finns en sten jag brukar sitta på och rakt framför den står en björk och en ek. Jag brukar ofta lägga händerna mot dem. Luta kinden mot stammen och bara ta in energin från dem. Samla kraft för något jag behöver. Vid sidan av stenen står också en tanig och tufsig liten gran. På något sätt märkte jag att det var den jag drogs till. Jag kände en stark kärlek till den och började tänka tillbaks och insåg att jag nog alltid haft en viss förkärlek för just granar. Jag tror att jag tänkt att det är för att de är förknippade med julen men jag tror faktiskt inte längre att det är så egentligen. Det är granen i sig själv som jag dras till.
Allting som lever har en själ. Allting som finns hör ihop. Ingen eller inget kan finnas helt isolerat utan påverkan från något annat. Det är därför vi behöver vara medvetna om tankar och tankemönster. Vi påverkar vår omgivning mer än vi tror.
Ta Dr Masaru Emotos forskning om vatten tex. https://www.youtube.com/watch?v=au4qx_l8KEU. Om vatten reagerar så, hur kan vi då tro att människan som består av så stor procent vatten skulle kunna förbli opåverkade av negativitet och elakheter?
Jag upptäckte att jag reagerade annorlunda när jag tog i granarna än mot andra träd. Som en elektrisk vibration i fingrarna i början. En rysning i kroppen (inte obehaglig). Då var det som en förundran över att något var annorlunda. När jag återkom till granarna, tog en gren försiktigt i handen, och ställde frågor blev det mycket starkare. Den där elektriska känslan i fingrarna först. Sen upp längst armen in i kroppen, ner i benen och ut i fötterna. Jag kunde upptäcka att tänderna började hacka och att jag själv svajade. I det läget får jag klart och tydligt svar inne i mitt huvud på den fråga jag har. När jag inte lyssnar är det som rösten skriker åt mig. Jag måste lyssna. Det är som att trädet skruvar upp rösten från själen. Som någon sorts förstärkare. Det är vid såna här tillfällen jag fått tydlig fingervisning om beslut jag behöver ta. Det var också vid ett sånt tillfälle som min bok tog form på ett nytt sätt. De detaljer jag fastnat i och inte lyckats bena ut bara föll på plats.
Jag tänker att granen, naturen över huvud taget, hjälper mig att höra min egen inre röst. Själen har redan alla svar och i kontakt med naturen, och då särskilt granarna, förstärks min förmåga att höra den. Så småningom tror jag inte att jag kommer behöva det på samma sätt. Jag kommer lära mig att höra utan förstärkning men jag kommer alltid gå till skogen och klappa på "mina" granar för att koppla ihop mig själv med moder jord och stå stadigt i det som är mitt sanna jag.
Så framöver, när jag skriver att jag varit ute i skogen och pratat med granarna, så vet ni. Det är inte fullt så galet som det låter. Inte i min värld i alla fall.
 |
| lånat från pixabay |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar