Som jag skrivit tidigare försöker jag ständigt lyssna på själen. Följa min inre röst. När jag är i skogen är jag direktuppkopplad och min inre röst blir mycket tydligare. Här kan jag få svar på vad jag behöver göra just nu.
Men plötsligt är det liksom borta. Det är som att jag inte får in rätt kanal längre. När jag är i skogen är det fridfullt och mysigt, men jag hör den inte längre. Jo, så klart jag hör fåglarna och vindens sus men det är något annat. Jag menar att HÖRA vad den vill säga mig. När jag försöker få kontakt med min själ, min inre röst/vägledning så är det som att den inte finns längre. Det känns otroligt ensamt. Som att vara helt övergiven. Hur ska jag nu veta vilken väg jag ska gå? Vilka val som är rätt? Jag har ju liksom vant mig vid att lyssna nu för tiden och då är det faktiskt ganska obehagligt att inte ha den vägledningen kvar.
Så klart är den inte borta. Själen försvinner ju inte. Men just nu, i det mående och den stressnivå jag befinner mig i, behöver jag antagligen ta ett steg tillbaks och bara vila i det. Jag tänker också att det kommer vara ett avstamp på ett sätt. Härifrån blir det tydligt för mig hur min inre röst gör sig hörd och därför kommer det bli tydligare för mig i framtiden. Efter att först blivit lite stressad av det hela känner jag mig nu att det är som det ska vara. Själen behöver vila och jag behöver släppa en del krav på mig själv. Och det blir också en lärdom. Genom att själen tystnat kommer jag att lära mig att lyssna bättre för jag litar på att det kommer tillbaks när det är dags.
Därför står det lite stilla i mitt bokskrivande för tillfället. Jag har skrivit kapitel 1 och är inne en bit på kapitel 2. Men jag kan inte skriva på känslan när jag inte har den rätta känslan Så jag behöver lägga det åt sidan lite. Under tiden ska jag peta lite i själva uppbyggnaden av språket. Det var svårare än vad jag trodde att få dialogerna att se bra ut i skriven form. Jag visste inte riktigt hur jag skulle använda olika tecken och hur jag ska få det att flyta. Därför åkte jag till biblioteket och lånade min mest älskade barn-/ungdomsbok, Bröderna Lejonhjärta. Vem kan vara en bättre förebild än Astrid Lindgren? Jag har studerat hur hon skrivit sina dialoger. Hur använder hon olika skiljetecken i samband med " och hur har hon gjort för att ett långt samtal som pendlar fram och tillbaks mellan två personer ska se naturligt ut? Nu tror jag har så pass mycket kött på benen att jag kan återgå till det jag skrivit och försöka rensa och strukturera lite utan att behöva vara i kontakt med min kreativa sida. För som jag ser det är kreativitet det tillstånd där man är som mest i kontakt med själen. Och eftersom den kontakten är bruten just nu har jag inte heller tillgång till min kreativitet.
Så jag försöker vila i vetskapen om att den där rösten kommer tillbaks och bara vara här och nu under tiden. Släppa prestationskrav och lita på att allt är till det bästa. Jag är där jag behöver vara och jag lär mig det jag behöver förstå för att kunna växa vidare.
