Positivt tänkande

Jag har en fallenhet för att hamna i negativt tänkande. Tycka lite synd om mig själv och se livet i svart. Eller i alla fall mörkgrått. Jag skulle lätt kunna fylla den här bloggen med tankar och inlägg om det. Men jag har gjort ett medvetet val att inte göra det. Livet ÄR jobbigt ibland men det blir inte bättre av att grotta ner sig i det. Just nu är jag sjukskriven på grund av utmattning och mår alltså inte jättebra. Men det vet jag redan. Det behöver jag inte förstärka. Vad jag behöver är att fokusera på bra saker. Få tankarna att välja vägar som får mig att känna hopp. Med det menar jag inte att man inte får vara ledsen eller att man ska trycka ner ledsna känslor. De är viktiga att bejaka också men de får inte ta över. Vissa dagar är skit. Låt dem vara det men låt det inte få definiera vem eller vad du är. Därför kommer den här bloggen handla om saker som jag reflekterar över, små händelser i vardagen, saker som får mig att må bra och berättelser om insikter jag gjort. Ibland, som nu, utifrån något som kanske inte är jättekul.

Som sagt jag är nu sjukskriven och jag har kommit till en punkt där jag inser att jag inte kan fortsätta som jag gjort. Jag har någonstans väntat på att det ska bli bättre genom andras agerande- chefen går in och kräver ändring, vissa kollegor säger upp sig, att alla kommer överens om att nu skärper vi oss och så jobbar vi tillsammans och stöttar varandra.  Nu inser jag att det inte kommer att hända. Och även om det skulle det så har det gått för långt för mig. Jag har redan passerat gränsen för att jag tror på att skadorna kommer gå att reparera. Bara gömmas undan och glömmas bort. Tillfälligt. Med den insikten kom också vetskapen om att det är JAG som måste ändra på något. Inte någon annan. Om jag inte mår bra på mitt jobb så är det upp till mig att förändra det. Inte nödvändigtvis på egen hand. Att söka hjälp utifrån kan vara lösningen i vissa fall. I det här fallet, för mig just nu, är det dock att ta mig bort från det som får mig att må dåligt. Som det känns just nu kommer jag inte återvända till min nuvarande arbetsplats. Yrket släpper jag nog inte, men arbetsplatsen. När jag mår bättre kanske det känns annorlunda och jag ska inte fatta några beslut nu men så är min övertygelse just nu i alla fall.
Jag har massa bilder av mig själv, som inte är så snälla, och tankar om andras uppfattning om mig, som är lika mycket inte snälla. Det är som att man målas in i ett hörn och blir någon annan än den man är. Det som är ens sanna jag. Den man föddes att vara. Det där att följa sin inre röst. Lyssna på själen och agera utifrån det. Jag VILL förändra mitt sätt att tänka om mig själv. Och andra. Jag vill hitta det där inre lugnet jag vet att jag har som grundperson. Jag ser mig själv, mitt sanna jag, som en trygg, stabil, lite jordbunden, stillsam person. Någon som har fötterna stadigt förankrade på marken och därför inte blåser iväg när det stormar. En stor lufsig björn helt enkelt. Ska berätta om det där med mina björnar i ett annat inlägg 😊. Jag ser mig själv som någon som är intuitivt ganska klok. Inte som i intelligent- som i hög IQ (även om jag inte tror det är något större fel på det heller) utan livsklok. Lite eftertänksam. Jag vill få tillgång till allt det där. Att det är den personen jag vill släppa fram och vara. Det är den jag ÄR. Men jag har insett att det är nästan omöjligt att förändra sitt sätt att vara i en miljö där andra redan har en uppfattning om vem man är. Någon kanske faktiskt ser den där personen som är som en vision för mig. Hon kanske redan finns där. Men för de flesta är det nog inte så och då är det svårt att ändra riktning.
Jag tänker att den här tiden i mitt liv är bokstavligt talat skitjobbig men att jag om något år kommer se tillbaks på den och tänka "Det var det bästa som någonsin kunde ha hänt". Så vill jag tro att det kommer att bli. Att det finns ett syfte med att hamna här. Lite som att livet/universum/Gud eller vad man nu tror på tröttnade på att jag hade vissheten men inte vågade ta steget och liksom sparkade undan fötterna på mig en stund för att tvinga mig stanna upp och faktiskt reflektera över fortsättningen. "Fatta vinken" liksom. Riktigt vad det ska bli framöver vet jag inte riktigt. Pengar måste ju in och den där bestsellern är inte klar ännu. Men jag har tid att fundera. Troligen fortsätter jag inom yrket, med min bästaste kollega, men på annan plats och med tiden hoppas jag på att kunna få ut min bok och kanske kunna gå ner lite i tid och börja skriva på nästa bok 😁.
Så ja, det är jobbigt nu. Och ja, det kommer leda till något positivt.
Det är dags för mig att rensa i mitt liv och bara behålla det jag vill ha. Bara att tacka för hjälpen antar jag.

Målad av mig