Att komma på rätt spår

För vissa tar det lite längre tid än för andra. När man är över 50 år, gift och mamma till två barn borde man ha hunnit komma på vad man vill här i livet kan man tycka.
Det är min fasta övertygelse att vi alla har en livsväg som vi behöver följa för att må bra och känna oss hela. Inte som ödet! Det tar ifrån oss möjligheten att själva forma våra liv och det är en rätt deprimerande tanke. Dessutom tar det ifrån oss ansvaret för våra egna handlingar. Det var ju inte jag, det var ödet!  Utan att vi var och en föds med olika begåvningar och talanger. Saker vi älskar att göra och som vi gör naturligt och med lätthet. När vi var barn och inte hunnit formats av samhällets och familjens värderingar visste vi spontant vad det var vi kommit hit till jorden för att göra. På ett eller annat sätt. Själva begåvningen fanns där och därmed också livsvägen. På vilket sätt man sen kommer att ta sig fram på den är vårt eget val. Vi har alltid vår fria vilja. När vi INTE följer vår väg och arbetar emot den kommer vi att leva vårt liv med känslan av att inte vara hela. Något fattas i våra liv och vi förstår inte vad det är.
Så har jag känt i mitt liv. En känsla av att vara på fel väg och därmed också en stor frustration. Det är som ett stort hål som behöver fyllas men utan att jag vetat med vad jag ska fylla det. Jag har beskrivit det som att jag vet att jag ska någon annanstans än där jag är nu men jag hittar inte. Jag saknar både karta och kompass och även om jag hade det så skulle det inte hjälpa eftersom jag inte vet vart jag ska. Bara att jag inte är där nu.
Nu har jag med hjälp från olika håll, jag kommer berätta mer om det vid senare tillfällen, börjat lära mig att lyssna inåt. Att höra vad själen vill säga mig. För själen vet och den talar hela tiden. Det gäller bara att lyssna. För mig har det varit väldigt svårt. Den där inre rösten, tankarna som kommer med sån styrka, hur kan jag tro att det är något annat än min egen fantasi som kokat ihop det? Vem är jag att tro att jag har några såna talanger? Att andra hör och ser saker är självklart för mig. Klart att de kan. Men jag...? Näe. Jag är inte värdig det. Det där har jag jobbat mycket med under en lång period. Att bara lyssna inåt. Lyssna på min egen inre röst och lita på den. Det går framåt och jag gör det mycket lättare nu än innan men det är en bra bit kvar. Jag har kunnat släppa tanken om att jag inte kan. Nu handlar det mer om brist på kunskap, att inte förstå signalerna, än att jag inte kan. Men jag har vid fler än en gång fått mycket tydliga svar på mina frågor och vägledning kring beslut och vägval. Där har bland annat min riktning i livet blivit klarare. Från att bara ha en känsla för ett ungefärligt håll, ”någonstans ditåt” till att vetskapen faller på plats bit för bit.
När jag var barn älskade jag att rita och att skriva berättelser. Uppsatsskrivning var det bästa jag visste i skolan. Det hände ofta att läraren läste upp mins berättelser för klassen. Som vuxen har jag också ofta fått höra att jag uttrycker mig väl i skrift. Och tanken på att skriva en bok har legat och grott i många år. Historien finns redan i mitt huvud. Den behöver bara få ta form och utvecklas.
När jag tänker på min bok, min historia, och att få ner den på papper (eller i datorn då) så fylls jag av lugn och en varm känsla i kroppen. Det är hit jag ska. Det var det jag skulle hela tiden. Å ena sidan kan jag känna mig frustrerad över att ha slösat bort så mycket tid men å andra sidan tänker jag att det är som det ska. Jag behövde andra erfarenheter och lärdomar av livet först. Andra saker jag behövde förstå.  Så därför står jag här, snart 52 år, och har just kommit på vad jag ska bli när jag blir stor.