Lyssna på skogen

Som jag skrivit tidigare har jag alltid haft ett stort behov av att vara i naturen. Det är ingenting nytt. Däremot har det behovet ökat de senaste åren och framförallt sista halvåret. Det är som att jag behöver skogen för att ladda med ny energi. Men jag har också ändrat mitt sätt att vara i skogen. Förut gick jag mest runt, plockade bär om det fanns, satt någonstans och drack kaffe och njöt av tystnaden. Inget fel med det. Det var så det var då. Det var det jag behövde då. Gott nog.
Nu är känslan en helt annan. Till ganska nyligen gick jag ofta med lurarna i öronen, lyssnade på en bok eller indianmusik. Så insåg jag att jag inte var närvarande i det jag gjorde. Jag var i skogen, i all dess skönhet, men min uppmärksamhet var inte där. Så jag la undan lurarna. När jag går i skogen nu tar jag in hela dess väsen med alla mina sinnen. Jag går lugnt och sakta omkring i den riktning som känns rätt. En lång period hade jag en bestämd plats som jag gick till. Ända tills jag plötsligt kände att det inte var dit jag skulle längre. Jag återkommer dit regelbundet men mer som för att säga hej till en kär vän inte för att stanna. Jag följer känslan och går dit den leder mig. Ofta ofta stannar jag upp och tittar på något som dyker upp- hur ljuset faller på en mossig sten, på en frusen vattenpöl som glittrar i solen, på spåret efter en älg. Jag fascineras av skuggor och ljus och den trolska stämning som de skapar ibland. Jag lyssnar på fåglarna. Verkligen LYSSNAR. Stannar och lägger handen på ett träd, ofta en gran, och känner dess energi genom kroppen. Jag förundras över hur perfekt allting är. Den gröna, mjuka mossan är så otroligt mycket mer. Den är ett konstverk i alla sina små detaljer.
Så småningom sätter jag mig någonstans. Dricker mitt kaffe och lyssnar in naturen runt omkring. Vad vill den säga mig idag? Den senaste tiden är det som att den faktiskt talar till mig. Mina tankar blir klarare. Mer skärpta. Jag kan ställa frågan "vad behöver jag för att...?" och plötsligt faller saker på plats. Det var här idén om boken plötsligt lossnade. När jag ställde frågan var det som massa pusselbitar som liksom klickade i varandra i ett snabbt tempo, klick, klick, klick, och från ingenstans hade jag lösningarna på flera saker som jag behövde få ordning på för att få igång berättelsen.
Jag har svårt att förklara vad jag menar, att förmedla känslan och jag vet att för många är det här antagligen otroligt flummigt. Men det är som att minna sinnen är öppnare. Att jag är mer mottaglig. Lite samma känsla som när man gått med dålig syn utan att veta om det och när man skaffar glasögon plötsligt inser hur dåligt man faktiskt sett. Plötsligt är allting mycket klarare och skarpare. Så känns det. Därför har också behovet av att komma ut i skogen också blivit mycket starkare.

Fikapaus