Prolog

Det har suttit hårt inne. Det är som att jag inte kunnat ta steget att sätta de där första orden på pappret. Som en sorts rädsla för att det ska bli fel, inte duga eller att jag ska upptäcka att jag inte får fram det jag vill. Att orden inte kommer ut på pappret så som jag tänker att de ska. Tänk om den här glöden jag känner, den här längtan efter att få skriva, bara visar sig vara ett dåligt infall? Tänk om jag inte kan. Tänk om jag går här och inbillar mig att jag kan skriva en bok och sen upptäcker att jag är helt usel på det. Tänk om det jag tror är min livsväg, min dröm som jag är menad att följa, i verkligheten bara är en illusion? Tänk om.... Alltså har det varit en ursäkt för att inte börja. Om jag aldrig börjar kan jag ju fortsätta och tänka att jag ska göra det så småningom.

En av de saker som jag är mest rädd för är att jag, när det är dags för mig att lämna livet här på jorden, ska se tillbaks på mitt liv och tänka att jag slösat bort det. Att jag inte utnyttjade de möjligheter jag hade. Jag är inte dummare än att jag fattar att det där är inte själen som talar. Allt det där "tänk om" är inte själens röst. Det är hjärnan. Eller egot som Carolina Gårdheim (en av mina största förebilder) talar om. Den som försöker prata oss ur allt som inte är tryggt och bekant. Inte ta några risker. Men jag VILL ta den här risken. När jag tänker på att skriva så blir jag varm inuti. Jag vill verkligen göra det. Jag MÅSTE göra det. Om jag fokuserar på att jag ska skriva en bok, som ska publiceras och säljas i massor så kommer jag drabbas av skrivhäfta och inte klara att få ur mig någonting. Är min dröm att skriva en bok som publiceras och som folk kommer vilja läsa? Oh ja! Men det kan jag inte ha i huvudet när jag skriver för då kommer jag bli så självkritisk att jag inte kan göra det alls. Jag behöver släppa prestationen och bara låta det flöda. Följa känslan och skriva från hjärtat. Det är det bästa jag kan göra. Då kommer det bli bra.
Jag började skriva lite smått men fastnade i att peta i detaljer, ordval och formuleringar och kom ingenstans. Tills jag insåg att jag måste släppa det och bara skriva. Få ut historien ur huvudet och låta den få liv. SEN kan jag peta i detaljerna. Det kanske blir så att jag måste be någon annan att korrekturläsa den. Rätta stavfel och grammatik. Det behöver inte jag göra nu. Det får ge sig senare. Just nu är själva berättelsen viktigast.

Jag började skriva en inledning. De där första meningarna som ska dra in läsaren i historien och få den att vilja läsa vidare. Det tog ganska lång tid och jag kommer behöva ge texten lite mer liv och nyans men jag insåg att jag faktiskt har en prolog. Min bok, min historia, har en prolog! Den känslan är så....wow!

"Dold bakom träden, precis vid utkanten av skogen som gränsade till stadens lilla skola, stod en mörk skepnad och noterade allt som försiggick på skolgården. Kroppen var dold under en brun kåpa. Bara ett par isande blå ögonen lös under huvan som täckte ansiktet. "

De allra första meningarna. Jag tror det här ska bli bra 😊.

Målat av mig