"Den som söker skall finna...."

Jag hade gjort något i inställningarna så det gick inte att kommentera (fixat nu *blink blink*) så jag fick en kommentar på Messenger istället. Utklippt från inlägget: "Känner mig inte riktigt tillfreds som det är nu. Jag kanske behöver komma ut i skogen och hitta min gran. Du vet att sätta ord på ditt sökande men jag vet inte riktigt" Jag svarade att jag nog alltid varit en sökare; och kände plötsligt att det där måste jag skriva ett inlägg om. Det är så väldigt mycket jag. Det sammanfattar den där inre kampen jag utkämpat i större delen av mitt liv. Nu låter ordet kamp väldigt negativ, och bitvis har det väl också varit så, men det har också varit glädje och nyfikenhet. En vilja och ett behov av att förstå något som liksom är för stort att inrymmas i några ord.

Jag var i 7-årsåldern när min nyfunna kompis på gården berättade att hon var kristen. För mig var det ”wow!” Och en känsla av saknad. Jag ville också bli kristen. Hur gör man för att bli det? Kompisen hade inget riktigt bra svar på det. ”Mina föräldrar är kristna och då blev jag också det”. Så om man inte har kristna föräldrar kan man alltså inte bli det? Kompisen trodde nog att det var så det var. Så kristen kunde jag ju alltså inte bli då. Så här efteråt kan jag fundera över varför det var så lockande för mig? Jag hade knappt ens varit i en kyrka annat än på något bröllop. Jag tror att det var själva tron, den där övertygelsen och tilliten som drog i mig. Att liksom kunna lämna över mig själv till något som var större och klokare än jag själv. Att förstå meningen med allt.
Under skoltiden var religion ett av mina favoritämnen och jag hade högsta betyg när jag gick ut 9:an.
I 8:an var det självklart att jag ville konfirmera mig. Jag var nog den enda som inte gjorde det för presenterna i den grupp jag läste i. Jag gjorde antagligen både dem och prästen vansinniga med mina frågor och ifrågasättanden. Varför? Hur? Vad? Jag drogs till känslan av att vara troende, det där att vara så övertygad utan bevis, men det nådde inte ända fram i min själ. Vid själva konfirmarionen fick vi en varsin bibel i gåva och på insidan av pärmen hade vi fått ett varsitt personligt bibelcitat som prästen valt ut åt var och en av oss. Mitt citat var från Matteusevangeliet 7:7 " Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas". Som vuxen nu kan jag känna att prästen hade förstått vem jag var. Hon såg mitt sökande efter svar. Sen var väl hennes syfte att jag skulle hitta Gud så som hon såg "honom". Under en period när det var dags att börja tänka på gymnasieval var jag helt inne på att bli präst. Det som stoppade mig i första hand var tanken på att man måste stå där framme och sjunga, ensam! Men så småningom insåg jag också att jag faktiskt inte har en kristen tro. Vilket ju bör vara grundkravet för att bli präst. Under åren har jag fortsatt mitt sökande. Jag har nosat på buddismen, jag har varit inne mycket på andar och änglar och under en lång period var jag helt inne på indianernas sätt att förhålla sig till världen och det har jag egentligen aldrig släppt. Med tiden har jag hittat min eget sätt att tro. Jag tänker att allt det här är sant på sitt sätt. De är ett resultat av människans försök att försöka förstå och tolka något som vi är för små att greppa vidden av. Trots olika förklaringar och tolkningar finns det en kärna i allihop som är densamma. Den handlar om kärlek. Att vara sann mot sig själv och sin nästa. Att vörda naturen och jorden, solen och månen, ja själva livet. Jag tror på änglar och andar. Jag tror på att vi har guider/ledsagare/skyddsandar vid vår sida. Jag tror på totemdjur och de fyra elementen. Jag tror på tankens och bönens kraft. Jag tror också att allt hör ihop. Gud är inte något som är separerat från oss. Vi är en del av allt som finns. Inget är åtskilt från något annat. Därför behöver vi värna om naturen och moder jord. Vi är själva en del av det. Det har de så kallade "naturfolken" alltid förstått. De levde, och lever fortfarande, i samklang med naturen. Den moderna människan har tappat bort det. Vi har separerat oss själva från naturen, jorden och varandra. Därför mår så många dåligt. Vi är inte förankrade och därför känner vi oss små, ensamma och maktlösa. Mitt sökande är inte slut. Det kommer det nog aldrig att bli. Det är min natur och en del av min personlighet att söka svar på de existentiella frågorna. Det både roar och fascinerar mig. Men jag har hittat en grundstomme och ett sätt att förhålla mig till allt. Jag hämtar inspiration och kunskap från de folk som lever i samklang med naturen och vördar moder jord. Jag vill vara ett med naturen och de fyra elementen. Det klingar rätt i mig. Jag vill vara äkta och sann, mot andra men framför allt mot mig själv. Jag vill leva i harmoni med mig själv och allt som finns omkring mig. I tanke och handling. Shamanen Bear Heart skrivet i sin bok Vinden är min mor en morgonbön som jag tycker mycket om och som jag försöker ha med mig i livet. "Jag tackar dig för ännu en dag. Jag ber att du ska ge mig styrka att vandra värdigt denna dag så att jag inte känner skam när jag lägger mig på kvällen". Jag tycker om de orden. De sammanfattar på något vis det jag försökt förklara.

Målat av mig