Älskade hästar

När jag var 8 år började jag rida för första gången. Jag tror det var någon sorts sportlovsaktivitet. Prova-på-ridning. Jag fick rida på den snälla, trygga Fini. Jag fortsatte rida i samma stall i lite drygt två år och hon fortsatte att vara en favorit. Sen blev det något fel och det fanns plötsligt ingen plats till mig terminen efter. Jag vet inte hur det gick till men så var det. Med sorg fick jag säga hejdå till hästarna jag kände och börja i ett annat stall. Det tog så klart inte lång tid innan hästarna där var lika älskade. Jag fortsatte att rida tills jag var 14 år. Bodde mer eller mindre i stallet även om jag bara red en dag i veckan. Jag har aldrig upphört att älska hästarna och har funderat på varför jag slutade. Jag var inte en av de som la ner för att "andra intressen" kom i mellan. Om jag tänker tillbaks på den sista tiden då jag började hoppa över ridlektionerna allt oftare kan jag se att det handlade om rädsla. Jag var och är inte någon tuff ryttare. Jag är en riktig fegis om sanningen ska fram. Jag gillar inte när det går fort. Ju äldre vi blev desto högre blev kraven. Mer galopp, mer hoppning och svårare övningar. Genom att undvika det jag var rädd för så växte rädslan tills den inte var hanterbar längre. Så jag slutade.
Under några år följde jag med min lillasyster till stallet. Det som jag började i för övrigt. Så roligt att träffa några av mina gamla vänner kanske 10-12 år senare. De som då var spralliga bushästar var nu trygga och luttrade veteraner. Det var härligt att vara tillbaks i stallmiljön men då tillät inte min ekonomi mig att börja igen.
Många år senare hade jag träffat min blivande man och flyttat till Kungsängen. Här fanns ett stall med islandshästar och turridning. Vi skrapade ihop ett gäng och bokade in en turridning. Att ta den långa turen på 3 timmar första gången man sitter på en häst på 20 år är inte att rekommendera. Mer ledbruten än det har jag nog aldrig varit. Men åååh vad lycklig jag var! Jag började se mig om efter någon möjlighet att börja rida på ridskola igen inom bra avstånd hemifrån och döm om min stora lycka när jag insåg att stallet med islandshästar även hade ridskola. Jag hoppade in i en nybörjargrupp eftersom jag inte ridit på så många år och jag kunde för mitt liv inte fatta varför jag någonsin slutat. Det här var lycka på riktigt. Jag red i ungefär 1,5 termin innan jag blev gravid. Jag fortsatte in i 4:e månaden tills jag hade så stort sömnbehov att sängen lockade mer än stallet. Det var ju klockan 19 på kvällen.
Så kom åren med småbarn. Varken tid eller pengar räckte till att ta upp ridningen igen men jag hoppades på att någon av barnen skulle vilja börja. När dottern var 6 började hon äntligen i samma stall där jag ridit och stallivet började igen. Jag tror jag var lyckligare än vad hon var. Bara att få vara i stallet. Borsta, sadla, gosa och bara andas räckte långt för mig. Fast så småningom började den där längtan att växa sig större. Jag tänkte att jag kan ju ringa och fråga. Hade de någon plats för en mycket ringrostig ryttare av den hariga sorten? Som inte precis är nybörjare men som absolut inte vill susa fram i någon galopp. -"Vi har en grupp som skulle passa dig. De rider faktiskt idag. Vill du prova på en gång och bestämma dig sen?" Alltså, hjälp!!! Vaddå mental förberedelse? Men vad tusan, vad skulle bli annorlunda om jag fick en vecka på mig? -"Jag kör på det". Och sen dess är jag fast. Onsdagarna är min bästa dag i veckan. Vissa gånger har jag varit trött och inte orkat men tvingat mig iväg. Väl där försvinner all stress. Man kan inte arbeta så mycket med både kropp och hjärna samtidigt som man tänker på jobb eller andra måsten. Det är mindfulness när den är som bäst. En hel timme där man bara är här och nu.  Jag är fortfarande en fegis, men som vuxen klarar jag av att säga det och jag har hittills inte träffat på någon ridlärare som pressar mig att göra mer än vad jag klarar av. Jag vågar galoppera och hoppa. Jag är rädd, men jag vågar, och då växer självförtroendet. Jag är ingen duktig ryttare. Min koordination är helt usel. Jag får kämpa ganska mycket med att få mina olika kroppsdelar att jobba samtidigt, på olika sätt. Men det gör ingenting längre. Jag gör mitt bästa och det är bra nog. Jag kan bara jämföra med mig själv och då är jag en betydligt mycket bättre ryttare nu än när jag började. Vissa dagar går man där ifrån med känsla av att -"jag kan fasiken inte rida över huvud taget!" Andra dagar känner man att -"wow, jag är nog inte så dålig som jag tror."
Jag behöver komma ner lite i vikt och bygga upp muskler i bålen. Då kommer jag få en helt annan stadga i kroppen när jag rider. Får jag det tror jag också att jag kommer vara mindre rädd eftersom det ger mig bättre balans och kontroll. Så jag åker till mina älskade hästar varje onsdag och njuter av varenda minut. Det är nästan lite löjligt att ha huvudet fullt av hästar på samma sätt som när man var 12 men så är det. Hästar har alltid varit viktiga i mitt liv. Något jag njuter av och älskar med hela mitt hjärta.

Målad av mig